The harder you push.

2010-09-27 / 00:48:52
The harder I pull.


Iallafall. Ikväll har jag haft lite bekanta känningar under högra revbenet. Stickande och värkande. Sådär som det kändes med gamla levern. Inbillar mig att det är cancern som växer till sig i nya levern. Jupp. Spännande tankar såhär på söndagskvällen. Jag är övertygad om att den inte är borta. Cancern alltså. Jag vet att jag har metastaser någonstans. Var däremot, det lär ju bli en överraskning sen. I november någongång. Man lär väl inte ta det på allvar före jag får det svart på vitt. Är ju rätt svårt att ta till sig ändå. Känner mig inte direkt som en cancer-patient. Och det har jag aldrig gjort heller för den delen. Nåja, inte är jag ju det mindre, för den sakens skull.


Imorgon hoppas jag på en ny produktiv dag. Jag har MASSOR med saker jag borde göra. Saker som alla blev ogjorda under förra veckans helvete. Den som tror att det är en semester att vara sjukskriven och hålla pengarna rullade kan ju tänka om. Ett jävla heltidsjobb är vad det är. Papper hit, intyg dit. Fyfan, vad jag inte skulle göra för att få börja jobba.

Att vara såhär sjuk och spenderat massor med tid ensam, ja, det har verkligen fått en att tänka. Tänka och reflektera, över vad som är viktigt, och vad som är mindre viktigt. Och vad som faktiskt är piss och skit och inte betyder någonting.

Det som har betytt mest, är alla de dom bryr sig. Sådär diskret bryr sig. Och visat det. Det är ju sådär att jag inte mått så bra. Och de dagar man faktiskt är pigg, så är det som sagt full rulle att göra allt man inte kunnat göra tidigare. Och ja, det sociala umgänget blir lidande. Så är det bara. Och det är stunder (och kriser) som dessa, som man verkligen märker, vem som står bakom en i vått och torrt, och finns där, och verkligen förstår att mitt liv just nu inte är en dans på rosor. Och jag kan inte, och vill inte, leva som för 1 år sen. Folk ändras, och jag är inte den enda. På gott, men också på ont.

En vän som kommit mitt hjärta så otroligt mycket närmare under de senaste månaderna är Allex. Varför? Ingen aning. Hon är så, genuin på något vis. Och det är omtanke, utan press. Och jag känner mig alltid så lugn. Ingen stress eller panik. Bara va. Därför är det just henne jag träffat de flesta av mina "bra" dagar. (Och dom är alltså inte speciellt många).

Det kan ställa folk som frågetecken har jag förstått, att jag inte "delar upp" min tid. Folk kan tycka att jag är orättvis eller slutat bry mig om alla andra. Men så är det såklart inte! Det handlar inte om det. Det handlar om att spendera min tid med saker och människor som får mig att må bra. Just nu. Och det som får mig lugn. Och veta att det är lugnt, om jag ändrar mig och ställer in. Känner jag mig stressad att göra något, så blir det oftast som rubriken säger; "the harder you push, the harder I pull".

Det handlar helt enkelt om att förvalta min tid på bästa möjliga sätt. Och självklart så sätter jag ju min familj i första hand. Men det förstår ju de flesta. Och alla mina vänner finns självklart i mina tankar, och det känns skönt att veta att jag finns i era. En liten kommentar gör så mycket, och jag vet att ni finns där för mig. En stor kram till Mackie, som blev min inspiration till detta nattliga, halv-filosofiska inlägget. Du är en av dom. Vi behöver inte ses hela tiden, för vi vet ändå vart vi har varandra. Och jag vet att du alltid finns där för mig. Och självklart är det ömsesidigt. Det är äkta vänskap.
Kommentarer!
Postat av: Allex

ojoj, vad tårarna kom då jag läste detta inlägg...Jag har sagt det förr men jag måste säga det igen, trots att du inte riktigt gillar ordet. Du är så stark i din svaghet. Jag hoppas av hela mitt allt att du inte har några hemska metastaser. Det vore konstigt , jag menar.Du fick en ny chans, så varför skulle den tas ifrån dig?! Finns ingen logig lixom, finns ju inte det med din förra lever heller. Nu blev jag flummig igen. Jag älskar dig vännen och ja , du vet att jag alltid finns, omn du vill snacka skvaller eller allvar. =) Jag ser inte heller dig som en f.d cancerpatient, har aldrig gjort ... Många styrkekramar på dig vännen <3

Kommenterat - 2010-09-27 / 09:31:07
Postat av: Mackie

Uch nej Jag hoppas verkligen att det bara är nojjor, rädslan för att cirkusen ska börja om på nytt... ne ja vill inte ens tänka tanken..det kan bara inte va så.

Älskar dej så himla mycke vännen! som ja alltid sagt och som jag alltid kommer stå för är att ja finns vid din sida i vått o torrt!(: Puss Kram! <3

Kommenterat - 2010-09-27 / 21:54:16
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: