Jessie

Idag jävlar har jag varit aktiv och rotat i "måste-göra-listan".

FPA - Syftet var att klaga. Det fick jag gjort. Det skulle helt enkelt vara så att man måste dra av självrisk, hur satans sjukt det än låter. Och för dom ynka småpengarna jag fick kvar, ska jag försörja alla 5 som bor under detta tak. Det känns så jävla lågt, det är ju inte meningen att vara så. Både jag och F har rätt till våra pengar. Men, som vanligt, så får man dom ALDRIG i tid när det kommer till FPA. Så nu har vi inte ens råd med halva hyran för det jag fick. Vilken jävla tur att man har en familj som ställer upp.

F fick också klagat. Var är hans pengar? Hoppsan. Ansökan hade försvunnit upp i rök, märkligt nog (!!). Så nu fick han fylla i en ny trots att han gjorde det för över en månad sen. Och så får vi ytterligare vänta i 1 månad på att han ska få ett beslut, om pengar som skulle varit på kontot NU.

Så jävla märkligt. Och såklart så ska det skita sig för oss båda under samma månad. Jag blir så trött. Trots att han var inne med ansökan över 1 månad före, och jag var 1½ månad före. Just för att det inte skulle bli precis så som det nu har blivit. Nåja, jag kunde inte bli så arg. Tjejen där var ju super trevlig och medlidsam. Så det kändes ju bättre, i normala fall så är dom ju sura, bittra och jävliga där.

Sen fick jag ifyllt en ansökan om hemvårdsstöd som jag inte hade en jävla aning om att skulle göras på kommunen. Jippie. Känns som att man missat den informationen någonstans... Dom pengarna skulle såklart inte heller komma mera denna månad (surprise?). Utan jag skulle få vänta tills slutet av nästa månad.

Oooooch, hör och häpna, jag lyckades släpa mig till cancerföreningen. Det ni. Så nu har jag officiellt, för mig själv, cancer. Jag började lipa så fort jag kom innanför dörren. Herregud vilken vrak man är. Ni som klagar över humörsvängningar när ni är gravida osv, prova att ha cancer. Jisses. Här kan vi snacka humörsväningar så det heter duga. Ena sekunden skrattar man och är lyckligast på jorden, och andra sekunden så hatar man allt och alla.

Jepp. Men dagen blev rätt bra ändå till slut. Humöret känns... stabilt, faktiskt. Just nu för stunden iaf.

Det känns mera uppåt idag. Fast jag vet att det kommer att svänga lagom tills jag får höra fpa:s motivering till att dra bort 500-600e från min sjukpeng i "självrisk". En jävla bergochdalbana. Upp och ner, upp och ner. Och den stannar fan aldrig. Jag kommer att behöva socialträning för att kunna bli mig själv igen efter detta, om jag kommer ur detta i livet. Man låser helt fast sig i sin bubbla inom familjen.

Och inte en jävel som inte själv suttit i min sits kan veta hur det är. Och stör ni er på vad jag skriver, så är det fritt fram att sluta läsa. Jag orkar inte vara fin i orden för någon annan skull. Denna blogg är definitivt inte till för att vinna nya vänner. Den är en ventil och inget annat (vilket ni borde förstått vid det här laget).

Jag har blivit så satans dåligt behandlad, påtrampad, överkörd, ja, you name it. Medmänskligheten i mig, börjar försvinna. Det suger liksom musten ur en... att gå igenom en sån här pärs.  

Kanske det var en kass dag idag iaf nu när jag börjar tänka efter. Nåja, det kan ju svänga rätt fort så. Kanske jag är riktigt trevlig ikväll. Man vet aldrig.

Idag var vi bjudna till F's föräldrar på middag, istället så satt jag hemma och lipade under tiden F och barnen var där. Vilken fin svärdotter jag är.

När jag hade suttit i soffan och stirrat i väggen och lipat över hur jävla fittigt jag mår, så blev jag mera och mera bitter. Jag blir så jävla förbannad, på alla jävlar som åker igenom livet lätt som en plätt, utan större problem. Fy fan.

Här sitter jag, med mina jävla cancer som bara växer, för varje dag, och vägrar försvinna, och hur mycke jag än låtsas så finns den där. Och jag kan inte ta bort den. Och jag kan inte ändra min jävla situation. Jag hatar att vara såhär beroende av andra, läkare, fpa... för att inte nämna min familj som får stå ut med både det enda och det andra. Framför allt mina jävla vredesutbrott som kommer ibland när bitterheten över livet blir för mycket. Som idag.

Dessutom håller folk på att ringa mig. Jag blir så jävla trött. Sluta ringa! Svarar jag inte första gången så lär jag inte svara andra. Säger jag att jag har på ljudlös så ljuger jag. Bara så ni vet. Jag är trött på att jag ska vara sjuk, och alla andra runt mig får vara friska. Leva sina liv och göra vad dom vill, plugga, jobba, resa... Jag vill inte höra. För jag kan inte göra något av det. Så fuck you!

Och har jag fått 10 nya ovänner nu så må det väl vara så då.

Jaha, då har man fått beslutet för min sjukpeng. Dom har tyckt att 10 dagar (dvs 500-600e) är självrisk och dragit bort det. SERIÖST? Är det sjukt eller jävligt sjukt?!

Jag lämnade in pappren 1½ MÅNAD i förhand, just för att vara säker på att allt skulle klaffa ihop med betalningar. 

Vet ni vad min karl fått denna månad? Ingenting. Inte ett jävla cent. Inget beslut = allt ok, tror man. Icke sa nicke. Det kan likaväl betyda inga pengar.

Så nu sitter vi här urfattiga och räkningar på hög.

Som att det inte räcker med en jävla cancer. Sen ska man betala självrisk på det? Fy satan.


Så nu sitter man här och lipar över PENGAR. Hur jävla tragiskt låter inte det? Det är inte pengarna i sig, det är bara det att det alltid ska vara något. Bägaren rinner över. Jag orkar inte bråka. Varför ska jag måsta tjata på instanser för att få pengar som jag ska ha rätt till?

Jag kommer snart att få ett nervsammanbrott. Och det är fan inte långt dit.

Livslust? Den har jag tappat. Totalt.

Jag förstår inte. Är det inte nog att ha cancer och att ens liv stannar? För både mig, och min familj.

Logiskt, borde inte någon jävel komma och vilja kompensera oss? För lidandet? Ge oss ett hus, och ett års matförbrukning samt alla räkningar betalda. "Här, var så goda, koncentrera dig på att bli frisk nu". Varför kommer ingen och säger så? Istället är det tvärtom känns det som...

Idag rasade min värld ihop för att jag fick lapp om besiktning av bilen. Inte för att bilen inte ska gå igenom. Det ska den fan göra. Och inte för att det kostar 40 spänn heller. Utan bara för att det var en till sak på listan. Ett till "måste", som jag måste göra. Jag måste besikta den där satans jävla bilen, för vi måste ha den.

Så fort jag får saker att göra så blir jag så jävla stressad. Det överrumplar mig, på något vis. Samma sak med den där förbannade cancer-föreningen. Tror ni att jag har varit? Svar nej. Kommer jag att fara imorgon eller nästa vecka? Knappast.

Jag blir t o m förbannad när jag får en elräkning. 120e. Seriöst. På en månad. Om jag skulle få byta min cancer mot att vara frisk, jobba och tjäna pengar så skulle jag kunna betala en nolla till. Men hur mycket jag än bönar och hur mycket jag än ber, så sitter den där jävla cancern kvar och elräkningarna fortsätter att droppa ner i postlådan. Kallaste vintern i mitt liv, och då passar man på att få cancer och bo i en lägenhet med gammal elvärme.

Det är ju en sån jävla skit dag idag bara. BLÄ. Jag vill bara dööööööö ibland.

Lite bilder från tidigare idag





Sitter och funderar på vad som hänt sen sist, men... inte så hemskt mycket.

Idag har jag varit till tandläkaren. Dom borrade två hål. Jätte roligt (not). Tror att jag fick 8 bedövningssprutor i ena sidan. Känner mig sådär lagom halvsidesförlamad.

Orsaken till inlägget var väl egentligen att jag skulle berätta hur extremt stolt jag är över min karl, som har slutat röka idag (efter typ 15 år, haha)!

Han är så förbannat duktig. 
Helt självmant tog han upp det för ett bra tag sen. Jag har inte ens nämnt något (eftersom man själv är gammal fd rökare så vet man ju att det inte är någon ide att pressa.)

Men då sa han att han skulle sluta när jag låg inne på sjukhus. Igår fick han nog, och bestämde sig för att sluta när paketet tog slut. Och idag har han inte rökt. Och han är inte ens sur eller bitter. Däremot rensar han ju skåpen på godis och div. sånt. Men det gör inget. Han är så duktig. Hjärtat mitt.

Annars vet jag ingenting. Tror jag ska pallra mig till BB imorgon och hälsa på Mia igen, har varit på väg i två dagar. Hon verkar måttligt sällskapssjuk.

Efter MYCKET om och men, så har vi sakta fått tillbaka hoppet om framtiden. 
Eller, vi har helt enkelt snott tillbaka våra drömmar, sen om någon vill komma och rycka tillbaka dom igen så må det väl vara. Man måste få ha sina drömmar kvar, vad ska man annars se fram emot? 

Det tog över 3 månader innan man på riktigt vågat tänka framåt längre än en dag eller två.

Bokstavligt talat så är vi ju fortfarande tvingade att leva för dagen, att inte kunna planera ett skit.
Men nu vågar vi tänka framåt i år, fast vi ännu inte kan planera veckor och månader.

Det är en lång väg dit, och den verkar jävligt krokig. Men... någon gång... kommer vår framtid att börja.

Jag längtar dit. Jag vill flytta. Jag vill jobba. Jag vill bygga hus. Det är bra att det är lång tid till "framtiden", för jag har jobbat på mina drömmar och slö-surfat runt på div. olika hus-leverantörer och jag hittar INGET som passar riktigt bra.

Älvsbyhus går extremt jätte bort, av säkert minst 100 olika anledningar. Ska inte säga något ifall jag trampar någon på tårna. Ehm. Men, det faller mig definitivt INTE i smaken. Varken utsida, planlösningar eller något annat.

Har hittat ett jätte fint Hjältevadshus (själva planlösningen), men det är också sisådär. Kastelli hade ett men... jaja. Ska fundera på det i ett par år till, så kanke det dyker upp ett perfekt hus under tiden.

Ha det gott, tills nästa gång.....

Idag var jag och Linda till BB. Mia fick en liten pojke inatt. Träffade även Sandra och hennes lilla flicka som kom i måndags. Gud va småa dom var... haha.

Men när vi skulle därifrån blev jag bara förbannad. I den långa korridoren på väg till utgången, så möter vi läkaren som gav mig "döds-domen". Hjärtat började hoppa och jag kände mig helt kallsvettig bara av att se på denna människa. Till på det ser h*n mig, och tittar ner med en gång och sätter handen för ansiktet och går så heeela jääävla korridoren tills vi mötts och gått förbi.

Jag blir så jävla förbannad. Att h*n inte ens kunde titta på mig! Fyfan.  

Måste göra ett litet blogg-uppehåll tror jag...

Just nu känns det inte som att jag får någonting ut av bloggen. Den ger mig absolut ingenting och det känns bara jobbigt att känna att jag "måste" blogga, bara för att. 

Kanske det blir ikväll eller om ett år. Sen när min inspiration kommit tillbaka så kanske jag kommer tillbaka. Eller när jag känner att jag faktiskt får något ut av det.

Ha det gott så länge.

Mamma ringde idag och undrade varför jag inte varit till cancerföreningen för att ansöka om något hjälpa-cancer-offer-bidrag.

Att gå dit, och göra det, ja... då måste jag ju erkänna att jag har cancer. För mig själv alltså. Men jag kan inte. För jag tycker inte att jag har cancer. Så vad ska jag dit och göra? Det känns som att dom kan behålla sina pengar och ge dom till sådana som faktiskt har cancer på riktigt. Jag har ju inte det. Det är ju bara på låtsas. Eller?

Jag tror att jag kan skämta så mycket om det i vissa situationer också, bara för att jag verkligen inte känner att det är jag. Kan inte tro att jag någonsin kommer att kunna definera mig med den där sjukdomen, vare sig den tar livet av mig eller inte.

Jaha. Då blev detta en dålig dag iaf tillslut. Den började ju rätt bra. Jag och hjärtat släpade oss ut, med lilla S i hasorna. Vi tramsade runt på stan i en halv evighet och jag kände mig nästan som en i mängden. Normal alltså.

Sen har det blivit jobbigt. Min arm är helt slut, och på en skala mellan 1 och 10 så är det väl runt trettio-åtta-tusen-femhundra-elva. Riktigt jävla pain in the ass, med andra ord.

Har fått en ny tid för ultraljud. Om två veckor. Får se om jag får chansen att gå eller inte. Prio 1 är väl min satans cancer. Även fast det inte är den som orsakar mina jobbigaste besvär, för det är just den här förbannade armjäveln. 3 år har jag gått såhär. Det har ju dock eskalerat kraftigt på senaste. Men iaf.

Kommer hem iaf efter stadsbesöket, och får grin-ungen att sova efter 500 om och men. Sen sitter man här, dum som man är, och läser bloggar som gör mig ledsen. Unga människor, som mig själv, som drabbats av denna satans jävla sjukdom.

Jag läser om allt från ensamstående unga mammor till nygifta fruar, som alla fått reda på att dom ska dö. Varför plågar jag mig själv?! Men jag kan inte sluta läsa. För det är så jävla tragiskt. Jag känner inte dessa människor, men varför?!

Vad gör man för illa, för att drabbas?! Ska man seriöst ha chansen att planera sin egen begravning? Jag tycker inte det. Jag är inte redo för det iaf.



Mina tankar går idag till Annas man och underbara lilla dotter. Jag hoppas att ni finner inre styrka, och att Anna är på en bättre plats nu, utan smärta och utan ångest.

Kan inte fatta vart denna vecka tagit vägen. Det var ju just söndag. Och nu är det fredag. Har jag sovit bort veckan eller bara gjort meningslösa saker som inte varit värda att lägga på minnet?

Har bra lyckats att förtränga min cancer iaf. Jag kan fortfarande säga det, men det låter mest som ett skämt när det kommer ur min mun. Jag kan inte prata om mig själv, det måste gälla någon annan. Jag får inte in det i huvudet.

Jag trodde det skulle kännas mera i kroppen om man hade cancer. Jag känner ingenting. Speciellt inte nu. Jag har inte ont någonstans i denna stund, och känner mig hyffsat pigg och på gott humör.

Jag fattar att jag är sjuk. Lever-sjuk. Det går in. Det känns ju. Eller jag känner hur stor den är. Jag kan ta på den. Man ska inte kunna känna sin lever, den ska ligga undangömd under revbenen. 

Men inte cancer. Det är så jävla svårt att fatta. Svårt att fatta att hälften av det jag känner över hela hö. sidan är tumörer. Inte levern i sig. Eller ja, insprängda tumörer i hela levern. Det låter så... jätte jätte sjukt. Inte som jag känner mig. Jag känner mig ju ganska frisk... faktiskt.

Nä, nu ska jag sluta svamla. Jag blir dum i huvudet av mina egna tankar. Ett underbart väder är det idag! Så fort Siri vaknat så ska vi göra något av det också. Ut alltså. Man blir ju knäpp av att sitta inne och stirra på dessa vägger. Kommer att få nog av det efter transplantationen. Då ska man måste leva i exil. Enstöring kommer jag att bli. Fyfan.

Men, den dagen, den sorgen. Nu ska jag fortsätta vänta på att Siri ska vakna. Hej hopp!

För varje dag som går så blir jag mera stressad. Jag minns inte hur länge jag stått på listan nu, men för varje dag som går så blir det en dag närmare dom 44 dagarna.

Jag vill av hela mitt hjärta få detta gjort. NU.

Men varje dag och varenda natt, så ligger jag och önskar att det INTE ska bli just denna dag/natt. Jag vill inte åka, jag vill vara hemma. Hemma med mina älskade.

Snacka om att vara kluven. Jag fasar för det där samtalet och så fort det ringer så får jag hjärtat i halsgropen. Jag vill inte. Men jag vill ändå.

Förbannat sjuka känslor. Någon som vill byta?

Siris humör är lite stabilare idag, och hon sov mycket bättre inatt. Tror definitivt på mera tänder. Tiden får väl utvisa.

Dagen har väl hittills gått ut på att plocka henne från tv:n. Hon går dit även fast den är avstängd. Jag fattar inte grejen riktigt. Förbannat snabb är hon. La upp ett video-klipp på Facebook för er som är vän med mig där.

Är på tok för krånligt att få upp sånt på den här bloggen så jag tänker inte ens försöka. Däremot ska ni få två bilder på hennes snygga hår efter badet i förrgår. (Dags för en klippning av luggen snart kanske? :-P)

Ja då sitter man här och lipar. Var ett tag sen nu. Kanske behövdes, inte vet jag.

Loggade som vanligt in på Bloglovin, och där fanns ett inlägg som fick mig att gråta floder. Jag blev så otroligt ledsen för hela den familjens skull, men samtidigt livrädd för min egen framtid.

Kalla kårar. Jag vill bara blunda, sova och hoppas att morgondagen för med sig mera hoppfulla känslor.


Mina tankar finns hos Anna med familj.

Godnatt.

Har inte bloggat på 2 dagar. Finns en simpel orsak till det; Siri har varit ett MONSTER.

Grinig är bara förnamnet. Hon har inte gjort annat än grina och hänga oss i byxbenen. Inte kunnat roa sig själv en sekund, och är inte nöjd över någonting. Hon har heller inte kunnat sova även fast hon varit supertrött. Man måste "guppa" henne tills sömns under tiden som hon knölar och gnäller, sen vaknar hon och skriker typ... tvåtusenfemhundraelva gånger under natten.

Inte alls likt henne. Hon skriker, i princip, aldrig. Och hon somnar alltid själv utan problem.

Hon är inte förkyld och har inte feber, så min uteslutningsmetod är att det är mera tänder på gång. Det märkliga är att det ser ut som att det skulle kunna vara en hörn/kind tand som är på väg. Brukar inte framtänderna komma först? Nåja...

Blir det inte bättre så blir det HC imorgon för att utesluta en öroninflammation.

Ha alltså inge förhoppningar på flera inlägg idag. Så fort Siri vaknar så är det full rulle igen. Ha det gott och njut av det fina vädret, som det varit och förhoppningsvis ska vara, ett tag till framöver.

Är inte barn härliga?

Andrea och Alex började bråka för en stund sen.
Skrek och kastade små leksaker på varandra. Dom bråkade om vem som hade tagit vems saker. Great.

Vi gjorde som vi brukar, dom fick gå och lägga sig i sina sängar och låta alla sura miner försvinna.

Mycket riktigt. Efter 5 minuter så stiger dom upp, säger förlåt till varandra och kramas. Sen fortsätter dom att leka som om inget hänt... Haha. Här är vi inte långsinta inte.

Härligt.

Vilken otroligt fin vinterdag vi har idag! Kallt i skuggan, men varmt och underbart i solen.

Vi packade ut oss på en promenad i solen och stora barnen lekte i alla snöhögar dom hittade. Siri trotsade sömnen för att titta på, och vägrade sova under hela tiden vi var ute. Envis. Hon ville väl inte missa något. (Hon somnade som en stock så fort vi kom in)



2 galna ungar.


Vägrar sova när det finns så mycket att titta på :-)


Håret börjar locka sig lite. Dags för en klippning av luggen snart kanske :-)


Hjärtat.


Nyckelknippan som hon brukar krypa runt med i munnen såhär (voff?)

Ja, friden är slut. Inte nog med att ungen börjat ställa sig upp emot ALLT (väggar, soffa, stolar, blöjpaket osv), nu har hon även börjat gå utefter möblerna. Känns som att det går lite väl snabbt nu.

Däremellan kryper hon runt på golvet som en hund. Hon flåsar med tungan ute och hämtar saker som man kastar åt henne. Eller så har hon sin nyckelknippa som hon kryper runt med i munnen fram och tillbaka...

Tror att hon varit med mormor för mycket (eller hundkräket som dom äger i allafall.)

Ja, att dom ska växa upp så förbannat fort.

Allt känns piss och skit idag, och jag har varit en riktig jävla bitterf*tta. Jag vägrar svara i telefon och jag vägrar vara social. Jag orkar inte. Och jag ger blanka fan i vad folk tycker om det... faktiskt.

HYKSen hade även sagt till mamma att det antagligen kommer att gå FORT. Väntan på nya levern alltså. Dom sa att jag inte skulle bli förvånad eller chockad om dom ringde ikväll eller imorgon. Varför i helvete säger man så?! Vill dom stressa upp mig med flit?! Tänk om det tar 2 månader till då, ska jag sitta som på nålar varje dag tills dess?

I normala fall så säger dom ju tvärtom, man ska vara bredd på att det kanske tar bra länge, även fast snitt-väntan bara är 44 dagar.

Mamma trodde dom hade en orsak, som tex. kunde vara: att det var ovanligt några på listan just nu, eller ingen med min blodgrupp, eller att jag har en väldigt vanlig blodgrupp. Eller något ditåt. 

Jag blev genast stressad och ledsen. Jag vet inte varför. Jag vill ju verkligen detta. Och jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Allt eller ingenting? Jag kan inte sätta fingret på det. 

Jag känner även en konstig separationsångest över att måsta byta ut min trasiga lever. Jag måste seriöst vara dum i huvudet. Vem känner separationsångest för ett jävla organ? Är det trasigt så byter man väl ut det. Som ett par sockor. Om man får ångest av att slänga och köpa ett par nya sockor så har man inte separationsångest, då är man snål. Inget annat.

Jag tror jag behöver hjälp. Om inte nu, så i allafall snart. Om det fortsätter i den här takten. Jag och alla mina tankar driver mig till vansinne, och alla andra i min närhet hjälper till. Kiitos paljon. Eller något.

Bara för att man är sjuk så ska man bli omkring-kastad som en jävla jojjo. Och det är okej, man ska acceptera det, "för man är ju faktiskt väldigt sjuk". Gud vad jag blir trött på detta.

Idag var jag till tandläkaren. Dom ringde igår och gav mig en tid. Snabba puckar. Dom tog en tandröntgen (IGEN) och tittade på mina tänder (IGEN). Dom konstaterade att på det viset som min visdomstand vuxit in i min bakre tand, så är det inget som dom tar hand om här, utan då ska jag bli remitterad till TYKSen för att ta bort den. ÅBO!? För i helvete.......

Där skulle jag IGEN göra ännu en jävla tandröntgen (nr. 3) och en jävla undersökning. IGEN.
Dom kunde inte skicka remissen tillbaka till HYKSen då undrade jag. NEEEEJ, för ÅHS har betalningsförbindelse med TYKSen (även fast att dom kunde göra detta på HYKSen också).

Täcktes inte bli så förbannad som jag kände mig, för jag fick faktiskt världens trevligaste tandläkare, men när jag kom ut så blev jag ju sakta med säkert hysteriskt förbannad över att bli kastad mellan HYKS - ÅHS - TYKS.

Så jag ringde mamma och beklagade mig över att jag ville skita i allt och lägga mig ner och dö i en snödriva, och efter en stund ringde hon upp och hade pratat med HYKSen och avbokat remissen till Åbo, dom skulle göra ALLT i H:fors efter transplantationen.

Vilken jävla karusell.

... det skulle kunna få gå EN ENDA HEL DAG utan att jag ska måsta svara på frågor eller prata om min sjukdom/transplantation/osv osv osv.

Jag blir sååå jääävla trött på alla frågor. Jag vill skrika rakt ut... (och jaaa, jag vet att folk menar väl) 

Tar jag inte upp det till samtal själv, så vill jag inte prata om det!

Jag vill kunna leva ett normalt jävla liv utan att påminnas varenda eviga jävla dag.

En sak är bloggen, jag väljer när jag vill logga in och läsa alla kommentarer (som jag uppskattar, tack!).

MEN alla samtal, alla mess... man kan fan inte ens handla ifred utan att någon jävel ska komma och "beklaga sig" över hur jävla tragiskt mitt liv är, hur jävla sjuk jag är och att det är sååå synd om mig. För att inte tala om allt jävla tjat om denna transplantation, jag blir ju mentalt sinnesrubbad snart.

Herregud ändå... Tack.

På en ny väntan.

Dom ringde imorse.

Jag är på "listan" nu.
(som egentligen inte är en lista i Finland, dom har ett "rad-system", dom ställer alla mottagare brevid varandra och när det kommer ett nytt organ så tittar dom på alla i raden till vem som just detta organ passar bäst till).

Jag skulle ju fixa tänderna och allt sånt. Men nej, det var inget hinder. Bra om jag skulle hinna göra det före, men annars skulle dom göra det där sen.

Hjälp. Genomsnittsväntan låg som sagt på 44 dagar. Det är bara lite över 1 månad. Men dom kan lika bra ringa ikväll, eller om 4 månader.

Panik. Måste låta det sjuuuuunka in. J-a-g  ä-r  p-å  l-i-s-t-a-n.

Anytime. Usch. Nu blev jag illamående.

Det gick verkligen SUPER bra igår. Vi hade jätte roligt, och Siri var NÖJD hela resan! Helt otroligt. Man märkte knappt att man hade henne med. Nöjd och glad vare sig hon var på golvet och kröp runt i lekrummet, eller satt i våra famnar, i barnstolen eller i vagnen på Ikea. Hon har ju annars kommit i en så rörlig ålder så jag trodde att hon inte skulle klara av att sitta stilla så länge, men så fel man kan ha. Inte en enda gång att hon ens gnällde. Duktig flicka.

Dagen gick super fort, skulle gärna haft ett par timmar till. Förutom F's läkarbesök så hann vi med Ikea, Rusta och Coop.

Vi hittade en jätte fin byrå till Siri på Ikea, samt en fotölj som någon *harkel* tyckte att hon bara mååååste ha. Ehm. Nåja, hon fick den iaf. Och så en lampa till sovrummet och lite annat smått, plastburkar och sånt kraffs som man alltid kommer hem med. På Rusta hittade vi en matta till köket och på Coop lite grejer till Siri bara. Blöjor, nya nappar osv.

En super bra resa alltså!  

Trött liten flicka på båten.






Röjjer runt i lekrummet.



Prövar nya fotöljen hemma.