Jessie

Jippie. Kan knappt röra min vänstra arm. Det var ju det jag sökte hjälp för, EGENTLIGEN, i december. Att dom åter igen skulle ta upp min arm och en ny undersökning för att kolla om dom verkligen inte kan göra något åt den.
Men neeeej, då ska dom hitta en jävla cancer istället. Såklart blir min arm inte prioriterad mera. Känns inte så jätte roligt, stunder som dessa, då man har såhär jäääääävla ont. Hela vägen från fingrar till axel.

Undra på att ens lever ser ut som en förstorad gammal rutten tvättsvamp så som jag knaprat värktabletter för den där jädra armen de senaste 3 åren. 


Idag annars har vi inte gjort något. Steg upp vid 10. Låg på soffan med hjärtklappningar som vanligt, det kommer och går under dagarna. Enligt sköterskan på HUCSen så berodde det antagligen på mitt låga HB + stress. Låter väl.... logiskt. Mitt EKG såg ju ur-fint ut. Så inte vet jag.

Sen bar det i duschen, Svenne kom hit, och sen ut till Ämnäs på kaffe. Sen vart det middag och House på ReTv och nu är det snart sängen som gäller.

Imorgon ska vi till Uppsala. Och för en jävla gångs skull är det INTE jag som ska till läkare, utan F ska äntligen få sin axel uppkollad igen. Håll alla tummar för att vi kommer därifrån med en OP-tid. Han behöver det verkligen nu, efter 1 års väntan och missöden med både sjukhus och FPA.

Efter det ska vi se om vi hittar någon fin byrå till Siris alla kläder och kanske handla lite mat. Hoppas ni får en trevlig början på den nya veckan!

(Såg ni föresten på snowboarden igår? USA hade en åkare som kom på 7:nde plats, han har genomgått en levertransplantation. Att komma tillbaka efter det, och hamna på sjunde plats i OS, inte illa hörrni...)

På sista bilden så har Siri en hand bakom ryggen (för att ta emot henne om hon faller på rumpan). Men hon har stått utan stöd flera gånger idag, endast i ett par sekunder, men ändå. När hon märker att ingen håller i henne så tippar hon. Gullet. Hon ser ju så liten ut när hon står.

Hon har även börjat försöka ställa sig upp mitt på golvet, utan något stöd att ta i. Står först på knäna och sätter sen upp en fot som hon trycker ifrån med (som på mittersta bilden, men utan stöd). Vilket såklart resulterat i mera tårar än skratt. Ibland halkar hon och trillar och blir arg som fan.

Om inte ungen går före hon är 1 år så är det något som hänt. Med (o)tur så går hon vid 10 månader.

Älskade lilla barn. På måndag kommer storasyster hem, ska bli kul att höra vad hon gjort med pappa sin på sportlovet. Men nu ska jag avrunda för idag. Godnatt på er.

Och vet ni vad?

Bil-jäveln som stått stilla och vägrat starta i en vecka, så gick igång idag. På första försöket! Inge problem alls, och inget har vi gjort åt den. Vi har inte rört den eller provat att starta den på en vecka. Provade idag "bara för att", och det gick.
Den strejkade helt enkelt för att det var så förbenat kallt, och det var meant to be att sitta hemma i soffan istället.

Och förra inlägget blev jäkligt långt och aningen vimsigt. Men jag hoppas att ni fattade iaf. Sammanfattningsvis (för er som inte orkar läsa allt), var ju detta:

- att sjukhuset var gammalt och omodernt
- underbara människor som jobbade där
- majoriteten kunde faktiskt svenska
- dom var otroligt effektiva och fick mycket saker gjorda
- jag mår fysiskt bra, min kropp mår bra och alla mina organ (t o m leverns funktion är normal) 
- dom hittade ingen spridning av cancern till andra organ (lungorna drabbas främst)

Förutom min förbannade cancer så är jag frisk som en nötkärna. Great.

Jag har sett fram emot en transplantation, för att sen få "börja om". Jag har längtat dit. Men jag fick panik när jag fick veta hur kort genomsnitts-väntan är. Märkligt det där...

Som ni säkert listat ut, pga blogg-uppehållet, så har vi då varit i Helsingfors. Kom hem imorse, 04:45 var vi hemma. HEMMA. Oavsett vad man än jämför med så är "Borta bra men hemma bäst".

Först vill jag säga TACK till er alla som "klev fram". Blev otroligt imponerad när jag såg hur många kommentarer jag fått på förra inlägget. Även fast jag inte vet vem 90% av er är, så känns det bra ändå. Tack för era fina och peppande ord!

HYKS/HUCS var INTE som jag väntat mig. Dels hade jag väntat mig... ett modernt sjukhus. Det var väldigt "gammalt", hög till tak, omodernt, slitet och kallt, på något vis. Mycket förvirrande med olika gångar, trappor och sånt överallt. Man har nog blivit bortskämd med vårat sjukhus som utseende-mässigt är otroligt fint och fräscht. 

Men såklart så vill jag ju hellre ha bra vård, än ett fint rum att titta på. 

Nåja, ännu mer förvånad blev jag, hann knappt titta på mitt rum jag fick, så skulle jag iväg på undersökningar. Non-stop från 10.00 när vi kom fram, till 12:50, sen hade jag lunch i tio minuter före jag fick stressa vidare. Sådär höll det på till 16:30 ungefär. Kvällen fortsatte med ännu mera undersökningar och div. olika dropp och blodprover för att mäta leverns funktion och hur den klarar av att bryta ner olika ämnen. Dag 2 började likadant, och full fart på till kl. 15:00 när jag äntligen blev utskriven och hann dricka en kaffe med bror min före båten skulle gå.

Dom har:
- Stuckit mig i armarna drygt 10 gånger under dessa två dagar, varav en knyl i handen, och 4 stick i fingrarna. På labben tog dom 18 rör blod (jag kände ett behov av att räkna dom JA).
- Gjort en lungröntgen
- Gjort EKG (normal)
- Gjort en spirometriundersökning (normal)
- Gjort en tandröntgen.
- Gjort ett ultraljud.
- Gjort 2 olika belastningar på levern.
- Träffat 2 anestesi läkare.
- Träffat transplantationskoordinatorn.
- Träffat fysioterapeuten.
- Träffat socialsköterskan.
- Träffat 3 olika läkare, varav 2 transplantationsläkare samt avdelningsläkaren.
- Träffat tandläkaren.

Och säkert en massa till som jag glömt bort. Fattar ni hur otroligt mycket dom fått gjort?! Alla var jätte engagerade i mig och att dom skulle hinna göra så mycket som möjligt. Jag blev helt chockad. Vad gjorde dom i Uppsala under de dagar jag var där? En leverbiopsi och blodprover. Det var väl typ det. Uppsala var en enda väntan, och ÅHS vet ingenting om någonting. Här i H:fors hann jag knappt andas mellan undersökningarna. Imponerad är förnamnet.

I princip alla pratade svenska (förutom en på röntgen, labbet och några sjuksköterskor.)
Alla var underbart trevliga och vänliga (förutom en typisk finn-kärring på röntgen).
Känner mig helt lugn att spendera en månad där efter transplantationen. Fick alltså ligga på samma avdelning dit jag hamnar sen.

Läkarna var dock lite läskiga. Alltså dom kom in i olika omgångar och dom två kvinnliga läkarna såg rädda och nervösa ut. Dom hade exakt samma blick som *nämner-inga-namn* hade när jag fick dödsdomen på vårt sjukhus. Direkt när jag såg det fick jag världens klump i halsen och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Samma blick = Dåliga nyheter. Igen.

Det var då varken bra eller dåligt då inge provsvar kommit än, och jag pratade med en sköterska om det sen och hon sa att denna läkare alltid såg lite bekymrad ut samt att hon säkert var jätte nervös över att komma in och försöka göra sig förstådd på svenska.
Den andra läkaren som hade exakt samma blick såg ut att börja gråta när som helst under hela "utskrivnings-samtalet". Hon började prata om alla risker och även fast hon sa att det var högst osannolikt att det skulle hända mig (som är ung och frisk), så fick hon det ändå att låta som att det skulle göra det. Svårt att förklara. Hon såg så ledsen och depprimerad ut. Det gjorde mig jätte illa till mods.

När jag träffade första transplantationsläkaren så sa hon att hon inte visste om dom tänkt transplantera mig eller om dom skulle vänta för att "spara kroppen". Jag blev ju helt hysterisk, ska man gå varje dag och vänta på att det sprider sig mera och mera?!
Hon sa att det finns fall där denna cancer försvunnit av sig självt, fall där det börjat växa men sen stannat upp helt (både när det spridit sig och inte spridit sig) och folk har levt normalt i 10-20 år utan att det rört på sig eller att dom fått någon behandling alls. DÄREMOT så stämmer det inte som dom sa i Uppsala. Om det sprider sig så transplanterar dom i regel inte. Och man kan inte behandla spridning med cellgifter heller utan den får vara om den spridit sig.

Där hade jag ju i princip slutat att lyssna. Jag som då var övertygad om att min spridit sig, att jag inte skulle få ny lever utan få vänta på att dö.

Sen fick jag träffa nästa transplantation läkare, han berättade även att:
- Min lever består av över 50% tumörer. Det betyder att min lever är mera än dubbelt så stor som DIN. Sen ska ni även tänka att levern är (efter huden) kroppens största organ.
- Det är antagligen graviditeten med Siri som gjort att den fått kraft att växa till sig såhär.
- 2003 gjordes första anmärkningen på leverförändringar vid en titthålsoperation här hemma (när jag hade lunginflammation)
- Antagligen har jag haft denna sjukdom största delen av mitt liv, ev. född med den. Olika orsaker har fått den att "blomma", ex. mina två graviditeter (pga nedsatta immunförsvaret).
- 1984 upptäcktes denna form av cancer och fick sitt namn.
- Sen dess har 3 stycken med denna sjukdom blivit transplanterade (i Finland). En 50 åring, en 30 åring och en 23 åring. 3 stycken på 25 år.

Han berättade även sin åsikt ang. transplantation eller inte, och han tyckte att det bästa var att ge mig en ny lever. Ta det säkra före det osäkra.

Nu vaknar Siri hör jag, ska avslutningsvis berätta att dom INTE hittade någon spridning. Och alla prover var BRA. Levern fungerar fint (otroligt nog!) och det enda dom hade att klaga på var mitt HB som var på 102. Men jag överlever.

Levermöte nästa vecka, och förhoppningsvis får jag en tandläkartid DÄR (hål + utdragning av visdomstand) pga att jag då får bli nedsövd. Har man världens tandläkar-skräck så är det LYX. Sånt får man inte här hemma. SEN hamnar jag förhoppningsvis på listan.

Vet ni vad väntetiden är på en ny lever i Finland (i snitt)???
44 dagar. Fattar ni hur lite det är?! Sjukt.

Men nu måste jag gå...

Denna blogg har fullkomligt explorerat i antal läsare på senaste, och jag fattar inte ens hur folk hittar hit.

Så nu frågar jag er;


Vem är Du? Hur trillade Du hit? Och varför läser Du just min blogg?


Jag publicerar inte kommentarerna utan det är helt av eget intresse jag frågar. Givetvis frivilligt, och det räcker med att bara skriva ert namn och ett "Hej", lika nöjd blir jag över det.

Puss och Kram.

Lilla trollungen.

Halv kass på att uppdatera här. Det har mest varit skit de senaste dagarna. Vi är fast här när bilen inte startar, man kan inte gå ut utan att frysa ansiktet av sig och dagarna till Helsingfors resan börja knappa in på mig. Med andra ord; Paniken växer.

Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Egentligen. Att få reda på att det spridit sig tror jag. Det skulle vara total katastrof för mitt psyke. Det räcker med en transplantation, att ytterligare behöva cellgifter på det känns...ja... ungefär som att jag vill ge upp. Kasta in handduken. Jag pallar inte.

Fruktansvärt ångestladdade dagar. Och även om allt skulle gå bra i H:fors (oddsen är ju verkligen inte på min sida känns det som) så är det mera väntan efter det. Varje dag, så äter cancern upp liiite till. Det känns som att jag känner det, jag kan bokstavligt talat se det inom mig, hur det sprider sig, överallt. Jag mår illa och vill krypa ur min kropp. Byta, till en annan, en cancer-fri.

För varje dag som går så blir jag mera och mera förbannad. Dom har haft min diagnos i 2 månader nu. Hur i helvete kan man få vänta så länge?! Något som är "akut" enligt Uppsala. 2 jävla månader! Helt otroligt. Det händer mycket i kroppen på två månader när man är sjuk. Och INGENTING har hänt. Jag ska inte berätta vad jag skulle vilja göra med vårat sjukhus...

Ja, så nu står man här och trampar, och kommer ingenstans. Jag väntar på något och jag vet inte när det kommer. Varje dag är en ny förlust och det vänder inte före transplantationen är gjord. Första då när man nått botten kan man försöka att sakta ta sig tillbaka upp. Kämpa kämpa, lite varje dag. Men när man inte vet, så går det inte att ta på. Och när det inte går att ta på, är allt bara svart och fullt av ångest. 



Ska avsluta positivt ändå, genom att citera Björn Ferrys klockrena citat (ang. att han inte tagit flera medaljer efter guldet).

"Bor man i Afrika och får sitt första kylskåp, då är det liksom en jättestor skillnad i livet, men ett andra... okej, det är bra men det är inte helt nödvändigt." 

.. för Björn Ferry.

Mest underhållande i hela OS. Kylskåps-skämtet var i precis min smak (delad som baken va?). Hejja hejja!

Trist dag på blogg-fronten har det varit. Vi har varit hemma hela dagen och jag har varit uttråkad. Och finns det några bloggar att läsa? Neeej. På hela jäkla dagen... och kvällen. Boring. Ingen har uppdaterat. Och jag tycker att jag följer hyffsat många. Det var typ F, och två till som skrivit. Slött bara värre. Nu får ni skärpa er! Underhåll mig i dessa blåsiga kalla dagar.

Annat var det förr... då kunde man ha 30 oläsa inlägg på Bloglovin. Iofs så har jag rensat jäkligt många sen jag blev sjuk. Man blir sååå jääävla trött att läsa om folks meningslösa problem ibland. Eller nu bryr jag mig inte så mycket, men i början tog det hårt. Man skulle ju gärna bytt problem, om man säger så.

På facebook händer inte heller någonting. Kan bero på att FB käppat hela kvällen. Försökte ladda upp nya bilder i typ 2 timmar, sen tröttnade jag. Får prova på nytt imorgon.

Har jag för övrigt berättat att bilen fryst igen? Den gillar fan inte detta väder. Och jag är helt på samma åsikt. Det suger. -20 grader idag. Undra på att bilen inte startade, knappt så man gör det själv.

Väldigt jobbigt iaf. För jag orkar helt enkelt inte upprepa samma sak som sist (dvs bärgningsbil till varm-garage), det återstår att låna F's pappas värmepistol och gå lös på katalysatorn. Känns som att man även borde lämna det till någon som vet vad dom gör. Så vi sitter fast här hemma tills vi orkar ta tag i saken.

Jippie. Detta betyder alltså att jag behöver måååånga bloggar att underhålla mig. Kom igen... keep it coming.

Ibland blir jag helt paff. Barn som är små, 6-7-8-9 åringar, som beter sig som att dom vore 10 år äldre. Minst. Ibland snubblar man på sådana och undrar vad som hände? Någonstans gick det ju fel. 

Andrea är ute och leker i snön, åker pulka, bygger med lego, och tittar på Bolibompa klockan sju. Jag kan inte se mig henne eller hennes klasskompisar sitta och messa, blogga och sminka sig.

Alltså... jisses. Jag finner inge ord.


För övrigt så ringde dom från HYKSen. Till slut. Jag skulle slippa göra skopierna på nytt (haaaalleluja!). Torsdag ska vi vara där.

Åker alltså onsdag natt och kommer hem fredagnatt.
Under tiden ska de göra en massa jävla prover och undersökningar. Tusen blodprover, EKG, lungröntgen (igen), nåt annat med lungorna, tandröntgen och träff med läkare. Och säkert en massa till. Spännande bara värre.

Idag var vi på farten tidigt. Efter Siri ätit lunch så packade vi ihop oss och for iväg till stan. Siri var i desperat behov av nya halksockor (märkligt nog så försvinner alltid ENA sockan i ett par).

Sen var vi till Svarta Katten och drack kaffe och åt lunch. Siri hade fullt upp med att titta på alla, och peta i sig majs från våra tallrikar.

Såhär koncentrerad är man då...


Efter vi kommit därifrån så ringde dom från HYKSen (kir.avd) och ville ha dit mig nästa vecka. Hon berättade att jag skulle få prata med narkos läkaren samt göra skopier och en lungröntgen (pga att dom vill kolla upp en ev. spridning).
Jag stod väl som ett frågetecken. I slutet på december så gjorde dom ju både gastro och coloskopi på samma gång. Och efter det var jag på skiktröntgen av lungorna.
Hon blev väl lika förvånad som mig, för det visste dom inte att dom hade gjort här (kommunikation?!?!?!?!?)

Förklarade även hur svårt dom hade med min gastroskopi, min hals är så trång så dom måsta söva mig för att få ner slangen. Så hon skulle prata med läkarna och ringa upp mig imorgon. Märkligt om man ska hamna på att göra det IGEN, efter 1½ månad. Det kan väl fan inte hända så mycket på 1½ månad om detta växer så långsamt som dom säger?!

OM jag slipper, så betyder detta att jag kommer dit för att prata med en narkos läkare, jippie. Vad ska jag göra resten av dagarna då? (skulle vara där från tisdag till fredag). Jag blir helt färdig. Allt skit ska man råka ut för. Känns som att man sitter fast i någon jävla karusell och inte kan stiga av.

Siri har nu kommit in i en riktig underhållnings-period. Man ska leka med henne hela tiden, och kommer man inte till henne så kryper hon fram till oss, och drar en i byxbenen och gnäller tills man plockar upp eller underhåller henne.

Idag har hon dragit sig upp i mina byxben, helt själv, till stående. Första gången det händer och hon faktiskt lyckats och komma upp på raka ben. Jag fick hålla emot genom att hålla upp byxorna, annars skulle hon dragit ner dom, men duktig är hon, börjar få starka benmuskler. Inte så konstigt kanske så som hon håller på.

Annars har dagen mest gått av rutin. Var en snabb sväng till stan med Mackie tidigare. Sen har jag haft huvudvärk och låg på soffan tills det var dags med matlagning. Lagade kyckling-gryta och det var MASSOR över, så vi bjöd hit mamma, Michael och Casper också. Super gott blev det oavsett.

Jag blir alltid så bekymrad när jag får huvudvärk. Jag blir lika nervös varje gång. Inbillar mig att cancern har spridit sig till hjärnan, och ja... jag får massa jävla sjuka tankar iaf. Att det inte ska gå och rädda mig och att dom inte ska kunna transplantera osv osv osv. Jag vet ju att det inte är så. Men trots att jag VET, så fattar jag ändå inte. 
 
(Oavsett om det spridit sig eller inte så kan dom transplantera ändå. En av dom väldigt få cancer-sorter som man faktiskt kan göra det med. Sen behandlar man en ev. spridning med cellgifter eller dyl. tror jag.)

Glaset är alltid halvtomt här nu för tiden. Jag har tidigare kallat mig varken optimist eller pessimist, alltid sett mig som en realist. Men sen hela denna historia börjat så har man ju sakta men säkert blivit en äkta pessimist. Och var man inte hypokondriker före allt detta så lär jag väl även vara det innan detta är slut.

För ovanlighetes skull så är det ju OS på tv, och kvällens sändningar har satt igång. Siri har just tagit natt och kaffekoppen kallar på mig. Så jag ska lägga mig raklång på soffan och inta kvälls-positionen.

På Re-Tv har vi både House och American Idol att titta på. Underbart. Får ju hoppas att House denna vecka inte innehöll lever-problem (lever som lever, eller?).
Vart helt förstörd förra veckan och trodde jag skulle dö.
(Och ja, jag vet ju faktiskt att det är en extrem skillnad på tv vs. verklighet, och på preklampsi vs. cancer, men där kom min inre hypokondriker fram igen). 

Nu är det skidning på gång. Godnatt.

Alltså otroligt med dessa insomningstabletter.

Jag var ett vrak före. Spelade ingen roll om jag gick och la mig 22:00 eller 02:00, somnade ALDRIG före 03:30-05:00 ändå. Vände och vred mig och sov kasst. På morgonsidan sov jag bättre, men vaknade i princip inte före 13 på dagen, om jag inte blev väckt. Hela dagen borta. Jätte roligt. Bara det ger en ångest.

Nu har vi varit jävligt kassa under OS, vi kommer inte i säng före 02:00 typ. Men jag tar min tablett, somnar jätte fort, sover jätte bra och vaknar vid 10.00-10.30. Dom där timmarna gör stor skillnad, jag har inte samma känsla av att jag sovit bort dagen. Så räknar jag med att det blir ÄNNU bättre bara OS tar slut och vi kommer i säng tidigare :-P

Men den största skillnaden är hur utsövd jag känner mig. Vaken och pigg, till skillnad från tidigare då jag var lika trött när jag vaknade av mig själv kl. 13 eller blev väckt kl 09. 

Sen har jag funderat på VAD jag är. Leversjuk eller cancersjuk? Jag måste ju falla inom någon kategori. Varför ska jag råka ut för allt skit? Egentligen, 1 på 10 MILJONER. Vad är oddsen liksom... ja... en-på-tio-miljoner. Vilken jävla tur man har. Jag har liksom fullt upp med att vara småbarnsmamma just nu och skulle varken ha tid, lust eller ork men alla jäkla undersökningar och levertransplantation. Eller tiden efteråt. Det tyngsta. Jag kommer att missa sååå mycket med Siri. Saker jag inte kommer att se och saker jag inte kommer att klara av eller orka göra. Alla planer för sommaren, borta. Ingenting kan planeras. Ingenting kan göras. Tid som bara rinner ut i sanden. Och jag kan inte göra ett skit åt det. Frustrerande. 

Men nu ska jag sluta klaga, dricka mitt kaffe och vänta på att Mackie ska komma.

Ja idag har jag och Siri varit på vift hela dagen. Efter S ätit lunch så for vi till stan med Mackie, så kom även Mia och Linda (+Elliot). Vi kikade lite på stan och åt lunch på Svarta Katten.

Via FPA hann jag också. Där blev man ju lagom uppretad iaf. Blev sjukskriven från 9/3, då min mammapeng tar slut, lämnade in det idag (den 16/2), alltså 3 veckor före sjukskrivningen ens börjat gälla, bara för att vara säker på att pengarna ska hinna komma in till slutet av mars, så att det "löper på" och tar över mammapengens plats.

Men neeeeeej, det kunde hon inte lova. Trots att det är 1½ månad tills dess. Inget kunde hon varken lova eller säga. Jag blev helt slut! "Du får vänta på ett beslut" var allt jag fick höra.

Det är inte som att jag kan hjälpa att jag är sjukskriven. Jag kan liksom inte börja jobba även fast jag skulle vilja. Att dom inte fattar hur viktigt det är att man får sin sjukpeng. Man blir ju efter med ALLT annars. Träffade en annan tjej på FPA förra gången jag var dit, och hon sa att dom givetvis skulle se till att ordna det och att jag inte skulle oroa mig. Men nu? Neej. Jävla... skit ställe.


Sen efter det for vi hem och åt middag iaf, och därefter bar det ut till Bamböle skogarna för att träffa Allex. Och Emma fick jag på köpet. Mycket trevligt var det som vanligt! :-)

Men nu ska jag ta kväll och titta på OS. Godnatt.

Mamma ringde och har snokat (för ovanlighetens skull). Remissen från H:fors är skickad till mig och borde dimpa ner i postlådan imorgon. Hon visste inget datum men inom 1-2 veckor ska jag infinna mig där, och bli inlagd.

Fick en klump i halsen och kände hur jag började må illa direkt när hon sa det.

Ja, man kan förtränga det hur man vill, men ju mera man förtränger, destu hårdare träffar smällen sen.

Jag är fortfarande lika sjuk och jag visste att jag skulle åka dit, snart. Om man kunde fatta det så skulle det ju vara jävligt bra.

Allt är bra med lilla gulle-grisen. Hon växer och utvecklas, precis som man ska. I ungefärliga mått så var hon 8,5 kg tung och 70 cm lång.

Följer sin kurva bra. Skulle lägga till ett mål fast föda om vi ville nu när hon börjat röra sig så mycket. Men vette fan hur vi ska göra det.

Välling på morgon. 
Pure till lunch (+ersättning).
Bara ersättning till middag.
Gröt (+ersättning) till kvällsmål.
(+Ibland ersättning en gång på natten) 

Vi kan inte kasta in ett mål mera, det enda logiska skulle vara ett mål mellan lunch och middag, men då sover hon i 2-2½ timme, så det går inte. Det är om man skulle byta ut middags-mjölken mot pure då, men, då äter hon ju fast föda alla mål i princip, förutom frukost. Det känns mycket. Men iofs, liten bebis har blivit stor.

Nåja, så länge hon var nöjd så behövde vi inte ändra något så, tror vi avvaktar lite med det där. 

Kvällen var bra, ungarna vart kastade i duschen och sen vart det fullt hus här. Siri hade fullt upp att krypa mellan alla famnar.

Imorgon är det BVC kl. 10.00 som gäller. Sen efter det får vi se vad vi gör. Kanske en vända till stan, måste via FPA med mitt sjukintyg.

Men nu titta lite OS, och kanske ett avsnitt "Unga mödrar" om jag orkar. Spännande bara värre. Skulle vilja hinna titta tv4 fakta också men, allt kan man inte göra. Ska hinna sova också innan rådis imorn.

Godnatt på er.

Ja glad alla hjärtansdag på er.

Fått ett så fint armband av mitt hjärta idag! Underbara älskade.

Vi har inte gjort något spännande idag.

Städat och skurat hela toaletten. Woho. Roligt söndags-göra.
Sen har vi bakat, vi orkade inte göra det när jag skrev det sist, förra veckan någon gång.
Så ikväll ska vi ha födelsedagskaffe för mamma. F's föräldrar skulle också komma.

Har haft ett par riktigt bra dagar nu om ni kanske märkt. Inget klagande alltså. Beror nog mycket på att sömntabletterna gör sitt. Jag får SOVA för första gången på gud vet hur länge. Det gör mycket för psyket.

Men nu ska jag hacka sallad och riva lite ost. F håller på att laga lasange, inte min favorit, men ungarna blir lyckliga.

Först ska jag säga GRATTIS MAMMA som fyller år idag! Glömde det tidigare.


Ja då har denna kväll gått. Ungarna har ätit godis och tittat på melodifestivalen i sitt rum. Vi har haft på OS hela kvällen och busat lite med Siri. Eller, vi har bråkat lite med henne. Hon kan ju krypa och har gjort det ett bra tag. Men så fort hon får bråttom så kastar hon sig på magen och ålar. Men idag har vi suttit på varsina sidor av golvet och lockat på henne med diverse saker och hon har krypt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut kröp hon runt som att hon glömt bort hur man ålar. Duktiga tjej.

Och 8 månader fyller hon idag! Tiden går fort. Så måndag blir det BVC besök igen, ska bli spännande att se hur mycket hon vuxit! :-) Men nu ska jag avrunda... Godnatt.

Siri satt på golvet tidigare och lekte med sina saker. Mitt i allt öppnar stora barnen dörren till sitt rum för att fråga oss något, och stänger sen dörren igen. Siri hade då fått bråttom och var på väg mot dörren. När dom stängde igen så satt hon sig upp och fick världens raseri-utbrott. Hon skrek som en stucken gris och var helt tokig.

Så vi satt henne i gåstolen och lät henne vara i barnens rum och hon har nu varit där en timme. Utan ett enda ljud. Hur nöjd som helst, bara hon får vara med dom. Och dom är ju underbara med henne. Leker, busar, sjunger och spelar teater för henne där inne, och hon skrattar som en galning åt dom.

Idag har dom bråkat om vem som skulle mata henne. Och så t o m vem som skulle prova byta blöja på henne. Dom är så duktiga våra "stora".

Så fina barn <3

Ja idag har vi invigt Siris nya vagn. Var till stan på ärenden. Fick i nerverna direkt på att hon bara gled ner i åkpåsen (som man fick i mamma-lådan) med tanke på att man inte kan spänna fast henne i den.
Så det första vi gjorde var att gå till Baby&Sjukvård och köpte en Emmaljunga åkpåse till vagnen. Dom hade svart inne så det var perfekt (vagnen är svart, grå och rosa). Så nu sitter hon bra i den, och varmt. Tog dock inte den jätte fodrade påsen, utan en som var lite svalare.

Fikade med Linda och sen var det dags att åka hem. Danni kom hit på kaffe, och klippte håret på A & A. Tack! :-)

Nu ligger Siri och sussar en stund. Ikväll blir det väl att titta på OS och Melodifestivalen. 

Ha en bra helg!  

Ja idag har vi sålt Siris vagn. Kändes lite halv-trist. En supervagn, verkligen. Men inte "res-vänlig" och man får knappt rum med något i bagaget om man har vagnen där. Eller ja, man får inte rum med någonting.

Så efter den var såld så for vi och hämtade hennes nya. Jätte fin är den och jag är nöjd. Den tar MYCKET mindre plats. Tänk vad 7-8 cm kan göra stor skillnad i typ bagageutrymmet.

Men nu ska vi äta tydligen. Hej hopp.

Detta är då det senaste Siri börjat med. Ibland ser det ut som att hon ska tippa framåt. Hon gör det ju aldrig men mitt hjärta hoppar ett extra slag ändå.

Inatt hade hon världens damp-utbrott, skrek som en stucken gris i typ 20 minuter. Mitt i natten, vid 02:00-tiden. Varken jag eller F fattade något. Det brukar hjälpa att sätta in tutten och klappa lite på henne men inatt hjälpte inget, hon var helt hysterisk. Nåja, hon lugnade sig ju till slut iaf.

Jag håller på att tvätta nu, sen blir det matlagning och bakning på schemat idag.

Jag tänkte då igår att jag skulle ta en halv insomningstablett, eftersom jag inte ätit förut. Och jag väntade, och jag väntade, och inget hände. Tog en till halva och slocknade på typ 30 minuter. Har tydligen snarkat som fan också, det gör jag aldrig annars. Och sen vaknade jag en timme tidigare idag. Jätte fint! Förutom snarkandet då, men men.

Jag är i allafall TRÖTT idag. Eller blev nu på kvälls sidan, orkar inte göra något. Bytte blöja på Siri och satte på henne pjyamas, sen vart jag helt slut. Vilken kraftansträngning........... eh.

Jag är så förbannat trött på att vara trött. Väntar fortfarande på kallelsen till Helsingfors, jag vill verkligen få det överstökat snart och hamna upp på den där jäkla listan.

Jag orkar inte vara detta "jag" som jag är nu. Trött och jävlig. Jag vill bli mig själv igen. Nu ska jag vara social med mina älsklingar här. Ha en fortsatt trevlig kväll.

Lite bilder från idag när Mackie var här och busade med lilla S.

Hon stod även på alla fyra i krypställning, och mitt i allt så ställde hon sig upp på fötterna (med raka ben, istället för att stå på knäna). Fick hjärtat i halsgropen där en tiondels sekund, det var vingligt och såg ut som att hon skulle tippa på nästan. Men det gick bra, hon gick tillbaka ner på knä igen.
Det är inte alltid så positivt att ha tidiga barn. Dom fattar liksom inte alla gånger vad dom gör. Har en tendens att sluta i tårar lika ofta som i skratt.

Idag har jag varit till läkaren då. Tiden var väl bokad mest ifall jag hade frågor inför vad som ska komma. Fick reda på lite små-fakta iaf.

Läkaren jag träffade visste om 2 stycken levertransplanterade på Åland. TVÅ! Shit, vad lite! Jag hade gissat på... 32 kanske.

Sen fick jag också veta att det inte finns någon på Åland som haft denna sjukdom, någonsin. Och det ska inte finnas heller, om man räknar på sannoliks-lära. Chansen för det finns i princip inte, som han sa.

Så vad fan är oddsen att man ska sitta här med just denna sjukdom?

- Det är 1 på 10 000 000. En människa på tio miljoner alltså.
Just denna jävla människa är jag. Great. Kändes ju jävligt roligt att höra.

Prognosen för levertransplanterade var iaf bra. Jag skulle t o m få börja jobba på DGH igen om jag ville. SEN alltså. Först ska jag vara sjukskriven... i sju svåra år. En jävla resa man har framför sig. Fyfan.

Och en kallelse till H:fors borde trilla ner i postlådan när som helst. Inom denna vecka. Sen borde allt går fort därefter. Jag skulle tydligen ha hög prioritet och hamna hög upp på väntelistan, så det ska väl förhoppningsvis inte ta så länge sen.

Fick även mera värkmediciner och sömntabletter utskrivet. Äntligen kanske man ska få soooova i tid. Men nu ska jag vara social med Mackie som just kom på kaffe.

Ja, det är nog som dom säger, borta bra men hemma bäst.

Helgen har varit helt underbar såklart. Egen-tid med min alldeles egna och underbara man.

Kom hem 18.00 och for direkt hem till mamma på middag. Trevligt. Siri vart överlycklig när hon fick syn på oss, världens leende och sprattlade med både armar och ben. Gullet <3

Hon hade inte lärt sig säga "mommo", men hon hade övat på att krypa mera. Dock ålar hon ju fortfarande när hon har bråttom, det går fortast... än så länge. Hon visar klart och tydligt när hon vill upp i famnen. Hon ålar fram till en, tittar på en och skrattar, och om man inte plockar upp henne då, så ålar hon ännu närmare och upprepar sig tills hon rycker en i byxbenen och man plockar upp henne.

Och min stora flicka har simmat 50 meter i sträck, i helgen! Hon är så duktig. Jag är så himla stolt över mina flickor.

Mamma berättade också om en pojke som bor här nära mig som blivit levertransplanterad, att han bara väntade i 9 (N-I-O!) dagar på sin lever. Hoppas att jag har lika extrem tur.

Läste i Aftonbladet idag om Daniel Westling eller vafan han heter, ang. hans njurtransplantation, där stod det lite fakta då som skrämde livet ur mig. Men det ska tydligen vara stor skillnad på att få ny lever. Mindre immunsänkande mediciner, längre "hållbarhet" på organet osv osv osv.

Ja usch. På tisdag ska jag träffa min läkare. Min nya läkare. Han ska jag ha, typ, nu och efter transplantationen. Hoppas han är något att hänga i julgran. Börjar bli trött på alla tummen-mitt-i-handen-läkare på denna holme.

Shit va slut jag är...

Vi steg upp vid 13:00 typ. Sen stressa upp och göra oss klara för att möta upp Danni. Det blev lunch (frukost?), kaffe, beställa bion till ikväll och titta i butiker. Sen gick hon hem igen och vi tittade i lite mera butiker. Sen en kaffe och nu är klockan snart 20.00 och vi är tillbaka på hotellet för att vila fötterna lite och gull har varit i duschen. Vi ska väl börja bege oss tillbaka till stan om 1 timme typ, bion börjar 21:20 tror jag.

Och kan ni fatta att Siri inte har fått NÅGONTING. Det ni! Är faktiskt imponerad över mig själv. Men hon behöver absolut ingenting. Men trots det så kommer man ju alltid hem med något. Men inte denna gång. Jag har fått en tröja och F har fått strumor, ett nytt bälte och någon tröja. Tror aldrig att jag shoppat såhär lite efter en heldag i Stockholm förut. Och nu hade vi ju dessutom fått pengar att handla för, och då köper man inget (?). Nåja.

Siri hade det bra iaf, gud vad jag saknar henne. Så fort man såg en barnvagn så önskade man att hon var med. Usch hur man blir. Gullungen. Hon hade varit duktig. Sovit hela natten trots att hon varit "borta". Det var ju bara 1-2 veckor sen hon slutade med sitt natt-mål, så jag trodde nog att hon skulle vara mera orolig hos mamma. Men tydligen inte. Så hade hon badat i bubbelpoolen med mamma också. Och åkt buss för första gången i sitt liv, det hade hon tyckt att var spännande tydligen.

Men nu ska jag avrunda min uppdatering här. Jag hatar den här datorn så jag har inte nerver att sitta här mera än 5 minuter åt gången. Uppdatera bloggen och öga genom det man missat på facebook, sen har man nervsläpp. Nåja. Den funkar ju iallafall.

Ha en fin kväll!

Då är vi tillbaka på hotellet. Vi var på bio, "Daybreakers". Den var... helt okej. Jag gillar ju filmer som 28 dagar senare osv, men har lite svårt för vampyrgrejer, men som sagt. Helt ok.

Jag saknar Siri. Första gången hon är borta som det inte är i "sjukdoms-syfte". Gullungen. Mamma lovade att hon skulle kunna säga "mommo" på söndag när vi kommer hem. Det tror jag vad jag vill om :-P

Det enda som hon säger är "pa-pa-pa-pa". Jag tror hon fördriver sin helg med att dra hunden i svansen och öva på sina kryp-skills, så hon är en höjdare på det lagom tills vi kommer hem.

Men nu sängen och titta lite tv med älskling före vi ska sussa. Nattinatt.

Då har vi äntligen kommit fram till Stockholm. Har jag sagt hur jävla mycket jag hatar att åka båt och buss? Usch. Nåja, kortspel fördrev båten och musik i telefon fördrev bussen. Och sen en liten promenad och så var vi framme på hotellet. Skit fint! Där gjorde mamma ett bra val. Vi bor på 5:te våningen tror jag. Riktigt fint. Och ett internet-kort fick vi med rumskoret så, nu kan man dela med sig lite till er också!

Vi har bara hunnit landa på rummet nu, sen tänkte vi gå in mot staden och kika lite. Imorgon ska vi träffa Danni, ska bli jätte kul. Sen ska vi hinna med en bio eller två också. Men nu ska jag vara social med min älskade. Ha en underbar kväll.

Och imorgon åker vi. Hej hopp. Skönt, vi ska tänka på bara oss själva och inget annat. 
Lite ångest här dock... 
Hemma = Trygghet.
Borta = Panik.
Men det ordnar sig. Inge måsten. Vi ska bara VA. Om jag kommer ihåg hur man gör, annars får mitt hjärta påminna mig. 

Alla barn sover. Siri snarkar efter många om och men.  
Ibland verkar hon inte ha ro att sova, hon har så fullt upp att göra allt annat hon lärt sig. Och tänderna stör henne säkert också skulle jag kunna tänka mig. 2 vassa piggar, stackarn.

Hon har börjat komma när man ropar "kom kom", då skrattar hon och får en jäkla fart fram till en, det är lite roligt. Men hon ska upp och stå mot ALLT, och det är däremot ganska jobbigt, ibland är det halt och hon halkar och grinar som en stucken gris. 

En sak som också är jobbigt är att hon börjat smaska när vi äter, även fast hon just fått mat. Så blir hon arg om hon inte får något. Hon blir dock nöjd över att bara få en mini-gurk-bit att bara titta på och att få in den i munnen tar ju ett halvår så vi brukar oftast ha ätit färdigt tills dess.

Om en vecka blir hon 8 månader. Shit va tiden går! Helt otroligt. Då är det även dags för ett nytt BVC-besök. Spännande. 2 månader sen senaste besöket.

När vi var där sist rullade hon bara runt, och hade just lärt sig sitta helt själv.
Tänk va hon lärt sig under dessa två månader!
Sätta sig upp helt själv, åla, krypa framåt och bakåt. Dra sig upp till stående själv (emot saker). Och sist men inte minst, två tänder (äntligen :-P).

Men nu, godnatt. Full fart imorgon, och hoppas fan att det inte blåser! Ha en underbar helg. Det ska vi ha!

Man hinner bara titta bort så är hon på gång. Så liten, men så förbannat snabb. Så fort hon kan, så ska hon ta sig upp och stå, och hon försöker på allt. Idag var det soffan som blev utsatt (kan ev. bero på sladden som ligger där ;-)), och äntligen fick vi det på bild, lilla skit ungen. Var kommer energin ifrån?

Siri har TVÅ tänder på väg. Två små vassa piggar kände jag idag. Bättre sent än aldrig. Lilla söta. Mammas hjärta.

Så KäNNS DET IAF. SOM ATT JAG INTE FåR NåGON JäVLA LUFT. JAG BEHöVER SPACE. JAG MåSTE Få BLI LäMNAD IFRED. LäMNAD ATT TäNKA OCH TäNKA. JAG KAN INTE TäNKA OCH JAG KAN INTE ANDAS. SLUTA FRåGA HUR JAG MåR HELA JäVLA TIDEN OCH LåT MIG VARA IFRED! OCH MIN TELEFON HAR NåT JäVLA FEL Så JAG FåR INTE SMå BOKSTäVER I INLäGGET. GREAT. OCH Så HAR JAG ONT I HELA KROPPEN. OCH HJäRTKLAPPNING. OCH KLOCKAN äR MITT I NATTEN OCH JAG KAN SOVA SOM VANLIGT. NåGON SOM VILL BYTA?

Ja, om ens så länge tog det för mig att bryta min lycka över livet, som jag känt ett par dagar. Jag har varit glad, och uppåt. Inte känt något behov att lugnande eller något sådant. Visst har jag tänkt på vad som ska komma, men det har inte skrämt mig eller gjort mig nedstämd och ledsen. Snarare har jag sett fram emot det, en ny chans. 

Men ikväll började mitt hjärta hoppa och studsa jävligt märkligt och oregelbundet igen, och det är inte första gången. Då kom det som en smäll på käften. Alla jävla "Tänk om...". Tänk om det har spridit sig? Tänk om jag har något fel på hjärtat nu? Och alla andra organ?

Och där satt jag, mitt i allt, och var övertygad om att jag ska dö. När jag kommer till H:fors och dom fått göra alla undersökningar så kommer dom att säga det också, "tyvärr, men det finns inget att göra". Och igen ska jag få höra det. Och igen ska jag få uppleva det. Och alla känslor från "då", kom plötsligt tillbaka på en tiondels sekund.

Och nu sitter jag här. Rastlös i själen. Orolig och rädd. Och jag känner mig ensammast i hela världen. Varför jag? Jag vill inte dö. Och jag vill inte sitta här, som jag gör nu, och känna döden flåsa mig i nacken. Känna hur paniken sprider sig i kroppen och pulsen skenar iväg. Jag vill bara bort ur min sjuka kropp. Jag vill ha en ny. Jag vill bli lagad. Nu blir jag plågad. Varje jävla dag i ovisshet, en enda jävla plåga.

Filmade Siri för ett tag sen när hon ålade för att ta tag i mina händer och dra sig upp och stå. Skulle lägga upp den här med det var ju sjukt komplicerat att lägga upp egna film-klipp så jag la upp den på facebook istället.

Var betydligt lättare på blogspot faktiskt. Men så är det inte så ofta man lägger upp videoklipp heller för den delen. Nåja. Ni får kika där. En jäkla fart har hon iaf när hon sätter sikte på något.

Idag har Siri krypt FRAMÅT för första gången. Hon passade på att visa sina nya skills när Mackie och mamma var här.

Hon blev så till sig när jag höll fram mina händer så hela två kryp-steg framåt tog hon, sen kom hon väl på att hon inte ska kunna krypa och la sig ner och började åla istället. Fram till mina händer, och dra sig upp och stå.

Hon har verkligen börjat få en egen vilja. Hon blir förbenat arg när man sätter henne på golvet igen och hon vill stå upp. Böl-gris.

Hon har också börjat sova jätte oroligt, antagligen pga denna otroliga utveckling. Mitt i allt så kan hon börja gallskrika. Läste att vid 8 månader så brukar dom börja sova oroligt, just av den orsaken, samt att dom är i en känslig period och har separationsångest från föräldrar och brukar vara jätte blyga för okända. Och hon är ju snart 8 månader så, låter som att det kan stämma ganska bra, iaf om det hänger ihop med utvecklingen.

Jag väntar fortfarande på min förbannade remiss till Helsingfors. Ska till läkare här nästa vecka. Jippie. Måste ordna med en sjukskrivning i samband med att mammapengen tar slut i början på mars.

Men nu ska jag leka lite med Siri sen dricka kaffe med min underbara karl.

Idag har Linda och Elliot varit hit på besök. Full fart på Elliot var det, och Siri bara satt och tittade. Hon som aldrig sitter stilla mera, hon satt läääääänge och bara tittade på honom. Haha.

Sen har Robert och Johanna varit hit, dom köpte både skötbordet och bilstolen. Skönt att bli av med, nu måste vi bara införskaffa en byrå till Siris kläder (som vi haft i lådorna till skötbordet tidigare). 

Nu har Siri börjat att vilja stå mera. Idag klättrade hon upp med händerna på mina ben när jag satt på golvet, så jag sträckte ut mina händer och hon drog sig upp till stående och blev galen när jag försökte sätta henne ner.

Det händer föööör mycket nu. Allt kom på en gång känns det som. Man hänger inte med alls mera, i framstegen och utvecklingen.