Jessie

Har haft min älskade sambo och fina mamma här hela dagen, därav inget dator-användande.

Fick iaf på torsdag morgon flyttats från IVA till avd. 5. Det är alltså "lever-avdelningen". Hit kommer ALLA som opererar medel eller störra grejer i levern, och transplanteras. Både inför och även på alla efterkontroller sen. Alla i Finland alltså. Det är bara just detta sjukhus som har hand om detta. 

Jag fick iaf ett eget rum. Det finns två stycken. Det andra har jag legat i förut, och det har ni ju sett bilder ifrån. Inte så fint. Detta är mycket fräschare, nymålat och har fungerande, helt underbar AC, egen tv och dusch/wc på rummet. Tyvärr kommer jag att få byta rum imorgon till en 4 personers sal, eftersom dom idag haft en ny transplantation och imorgon skulle denne flyttas hit från IVA och dom tycker att jag är för frisk nu. Haha. Och i andra ensamma rummet ligger en som opererades dagen efter mig, men som var i mycket sämre skick. Så. Man får väl gilla läget bara. 

Dom gör ca. 50 stycken transplantationer per år, men sen jag kom så har dom gjort 4 (med mig). Rätt mycket alltså. En blev dock avblåst pga. att donator-levern var i så dåligt skick så att när dom öppnade och såg den så kunde dom inte använda den, så den stackars tjejen fick åka hem igen och vänta vidare. Då känner mig sig rätt... lyckligt lottad. Som fick en så fin alltså. 


Nåja. Första veckan flöt på som i en dimma. Jag sov om vartannat. Mamma var här och läste för mig ur min bok men jag orkade bara höra ett kapitell åt gången, sen måsta jag vila. Helt sjukligt trött. Hb var på 80-något, så det var ju inte heller någon höjdare. Även fast det bara gått åt en enda påse blod under själva operationen. Det är otroligt lite ska ni veta! Dag efter dag blev jag av med alla slangar, tuber, dränage, katetern och kabelhärvan som var inopererad i halsen. En lättnad att kunna röra sig utan att fundera på att man har allt med sig.

På tisdagen, när det gått en vecka efter operationen, så började helvetet. Efter frukosten börjar jag spy som en gris. Hejdlöst. En timme efter kommer läkarna och berättar att mina levervärden stigit och dom måste ta en biopsi för att kontrollera att det inte är en avstötning på gång, även fast dom tyckte det var för tidigt.

Biopsin var ju åt helvete för jävlig att göra som vanligt, och jag blev helt däckad efteråt. Sova hela dagen. Hela kvällen. Vaknar vid 19:00 med världens frossa. Har då fått feber som steg SNABBT. Saturationen låg på 80 någonting och jag fick knappt luft trots syrgasmask som blåste in åt mig.

Hamnade hastigt på en lungröntgen som inte visade någonting. Det preliminära biopsi svaret visade på att det INTE var en avstötning. Så ingen förstod vad som var fel. Jag blev sååå jävla dålig och hamnade till IVA där dom ordnade upp mig. Dagen efter mådde jag bättre och deras gissning var att jag hållt på att få en infektion någonstans men dom gav så stark antibiotika och gissade att den var på väg att ge med sig. Fick även en påse blod till. Och hälften av alla slangar tillbaka, som dom just tagit bort. Det kändes jobbigt måste jag säga.

Men, efter allt blev det mycket bättre. Jag blev pigg som fan, fick komma tillbaka till avdelningen redan i onsdags. Var uppe HELA dagen. Utan att ens vila på sängen. Första gången sen efter operationen. Även torsdagen var likadan. Igår då, fredag, kom bakslaget. Igen.

Först upptäckte en sköterska att jag blivit gul i ögonen. CHOCK. Jag blev helt till mig. Jag mådde ju så bra!? Det gick inte ihop. Sen kom läkaren och berättade att det "riktiga" biopsi svaret hade kommit och det VAR en avstötning på gång. Så det var bara att sätta in en MEGA kur kortison i 5 dagar och hålla tummarna att den skulle bita på.

Så imorse vaknar man upp då, efter att ha fått kur 1 av 5. Så jävla svullen i ansiktet. Efter bara EN kur. Tänk hur jag ska se ut sen!? Som en jävla boll i ansiktet. Har gått ner 5 kg under mina snart 2 veckor här, men det ser istället ut som att jag gått UPP 5 kg. 

Sen satt dom dropp, mitt i allt så börjar det värka konstigt under bandaget och jag ber sköterskan om en ny kanyl efter detta är slut, eftersom denna börjat göra ont. Hon virar upp bandaget och handen ser ut som en fotboll. Så sjukt svullen så jag trodde den skulle spricka! Har tagit en bild som jag ska lägga upp något sen. Orkar inte göra det nu. Men hemskt, verkligen. Lika illa fortfarande och jag kan inte ens knyta handen. 

MEN, dagen slutade helt okej iaf. Mina prover, hade redan efter 1 kur, gått ner kraftigt. Mycket bra alltså. Hoppas hoppas hoppas att detta håller i sig nu! *peppar peppar*


Har säkert missat att berätta massor nu. Jag får fylla på efter hand.
Jag är bara så lättad att vara av med min cancerfulla lever. Det är en så otroligt tung sten från mina axlar. Att inte behöva fundera varje sekund hur mycket den växer och sprider sig. Och jag är otroligt glad över att jag inte visste exakt hur jävla dålig den var. Det var ju ingen som visste att den skulle vara sådär stor. 6 gånger större! Då är så mycket så man inte kan tänka sig. Och att jag gick med den där och trängdes med Siri i magen. Undra på att man hade så stor mage. Det var inte bara 3,3 kg Siri utan även 4 kg levertumör.

Snittet blev otroligt snyggt. Jag fick tur som fick "broderi-mästaren" som råkade operera mig. Eller dom var två då, men han sydde ihop mig, och är känd för att göra det så otroligt snyggt. Det är tätt, rakt, prydligt, och det läker sååååå fint. Inget var eller öppningar som läker sämre. Det kommer att bli otroligt fint när det läkt.

Det går ända ner från under hö. revbensbåge, precis i sidan på mig, upp längs revbenen och upp nästan mellan brösten, och sen går det ner ca. 10 cm mot andra sidan. Det 10 cm på vä. sida måste dom snitta extra, pga. att den var så otroligt stor och säkert rätt bökig att få ut.

Kanske kommer bilder på det med. Snittet alltså. Mamma har varit och fotat ALLT. Snitt, alla slangar, när jag låg på IVA, ja, allt. För min egen skull, i framtiden. Och det tror jag nog att jag kommer att uppskatta. Får se om jag kanske lägger ut någon bild här sen.


Jag saknar mina barn så otroligt mycket. Det är det värsta. Men jag trodde det skulle kännas värre. Nu är jag snart halvvägs och jag är så peppad att komma hem till dom sen och kunna säga att nu är den dumma levern borta och nu ska jag bara bli frisk och vara hemma, alltid. Det är så jävla skönt att sitta här, och ha det bakom mig på ett sätt. NU börjar mitt nya liv. Äntligen. Ingen mera väntan. Nu ska det bara gå framåt. För varje dag. Kanske bak en dag, men framåt ändå. Alltid. Det värsta är över. Och det var väntan, och ovissheten.

Vi hade sån tur, Andrea for till O samma dag som jag sen åkte iväg. Och hon kommer hem på tisdag. Jag är så otroligt ledsen över att jag missar hennes första skolavslutning. Men hon förstår såklart, och jag ska ta igen det alla kommade år. F skulle gå med henne och ta massor med bilder som jag kan titta på sen.

Alexander och Siri är med fammo och faffa nu när F och mamma varit här. Men dom åker imorgon. Känns tungt. Men ändå okej. Som sagt, har varit här snart halva tiden. Och jag är peppad utav helvete. Snart fan är jag hemma för att stanna. Och det ska bli så jävla skönt. Aaah! Och så bor ju brorsan komiskt nog 5 minuters gångavstånd från sjukhuset så han får komma och dricka kaffe med mig och promenera i korridorerna.

Sen har vi ju även världens bästa fysio här, Ulla heter hon. Så galet cool och underbar! Har så himla roligt med henne. 2 gånger om dagen kommer hon. Hon har kommit hit med stolar åt mig, rullator, gåbord osv. Men så kommer personalen och plockar allt av mig 5 minuter senare. Haha. Dom tycker nog att jag är för frisk för det verkar det som.


Men nu blev detta jävligt långt känns det som. Grattis till er som orkat läsa allt. Ska avsluta för dagen, Facebooka och kanske kanske läsa igenom några av mina 200 olästa blogginlägg, samtidigt som antibiotikan får droppa in i handen färdigt och Eurovision galer på tv:n. Har en hyffsat trevlig lördag kväll här på HUCS:en faktiskt. Hoppas ni också har det bra! Kram på er.