Jessie

Jaha. Då blev detta en dålig dag iaf tillslut. Den började ju rätt bra. Jag och hjärtat släpade oss ut, med lilla S i hasorna. Vi tramsade runt på stan i en halv evighet och jag kände mig nästan som en i mängden. Normal alltså.

Sen har det blivit jobbigt. Min arm är helt slut, och på en skala mellan 1 och 10 så är det väl runt trettio-åtta-tusen-femhundra-elva. Riktigt jävla pain in the ass, med andra ord.

Har fått en ny tid för ultraljud. Om två veckor. Får se om jag får chansen att gå eller inte. Prio 1 är väl min satans cancer. Även fast det inte är den som orsakar mina jobbigaste besvär, för det är just den här förbannade armjäveln. 3 år har jag gått såhär. Det har ju dock eskalerat kraftigt på senaste. Men iaf.

Kommer hem iaf efter stadsbesöket, och får grin-ungen att sova efter 500 om och men. Sen sitter man här, dum som man är, och läser bloggar som gör mig ledsen. Unga människor, som mig själv, som drabbats av denna satans jävla sjukdom.

Jag läser om allt från ensamstående unga mammor till nygifta fruar, som alla fått reda på att dom ska dö. Varför plågar jag mig själv?! Men jag kan inte sluta läsa. För det är så jävla tragiskt. Jag känner inte dessa människor, men varför?!

Vad gör man för illa, för att drabbas?! Ska man seriöst ha chansen att planera sin egen begravning? Jag tycker inte det. Jag är inte redo för det iaf.



Mina tankar går idag till Annas man och underbara lilla dotter. Jag hoppas att ni finner inre styrka, och att Anna är på en bättre plats nu, utan smärta och utan ångest.