Anti.
HYKSen hade även sagt till mamma att det antagligen kommer att gå FORT. Väntan på nya levern alltså. Dom sa att jag inte skulle bli förvånad eller chockad om dom ringde ikväll eller imorgon. Varför i helvete säger man så?! Vill dom stressa upp mig med flit?! Tänk om det tar 2 månader till då, ska jag sitta som på nålar varje dag tills dess?
I normala fall så säger dom ju tvärtom, man ska vara bredd på att det kanske tar bra länge, även fast snitt-väntan bara är 44 dagar.
Mamma trodde dom hade en orsak, som tex. kunde vara: att det var ovanligt några på listan just nu, eller ingen med min blodgrupp, eller att jag har en väldigt vanlig blodgrupp. Eller något ditåt.
Jag blev genast stressad och ledsen. Jag vet inte varför. Jag vill ju verkligen detta. Och jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Allt eller ingenting? Jag kan inte sätta fingret på det.
Jag känner även en konstig separationsångest över att måsta byta ut min trasiga lever. Jag måste seriöst vara dum i huvudet. Vem känner separationsångest för ett jävla organ? Är det trasigt så byter man väl ut det. Som ett par sockor. Om man får ångest av att slänga och köpa ett par nya sockor så har man inte separationsångest, då är man snål. Inget annat.
Jag tror jag behöver hjälp. Om inte nu, så i allafall snart. Om det fortsätter i den här takten. Jag och alla mina tankar driver mig till vansinne, och alla andra i min närhet hjälper till. Kiitos paljon. Eller något.
älskar dig min vän, fler ord finner jag inte när jag läser det här<3
Hej vännen! Jag bara tror att ditt humör och din varierande känsla till allt och alla runtom som undrar,frågar m.m beror på att du är rädd för vad du har framför dig och det är okej. Jag skulle vara skiträdd. Inte bara av transplantationnen utan allt efteråt och som du skriver att sörja ett organ som är trasigt, det e normalt enligt mig. Det är ju ändå DIN lever , oavsett hur den ser ut?! Tillåt dig att inte vara stark jämnt. Det vet jag att du är. =) Och jag tycker du skall prata med någon, för att få ut all ilska och sorg, men det är ditt val. Jag finns här och jag älskar dig trots att du är en bitterfitta ibland. Det är vi alla ibland. Kramar
Älskar dej oavsett hur du känner vissa dagar.
De e klart du får ångest! även om du väntat på transplantationen så kan man ju aldrig bli förberedd på hur man reagerar när luren ringer och hur allt känns o hur man kommer må, de e ju nånting du inte vart med om förut lixom o sånt e man ju skraj för... Ja skulle tycke de va konstigt om du inte va lessen och arg emellanåt... men de där med att prata med någon vore kanske inte så dumt för oftast så räcker inte dom man har runt sej till.... Hoppas iaf du har en bättre dag idag. :) Puss Kram finaste J
