Jessie

Gårdagen blev tung. Speciellt på kvällen. Helsingfors ger mig mardrömmar. Det kan mycket väl bero på ångest ang. språket, och det gör att jag har dessa känslor även fast alla säger att dom ska vara så duktiga där.

Min känsla är att dom är så varma och vänliga i Uppsala (och Sverige överlag), medans (min åsikt är) att Finländare är mera kalla och o-omtänksamma. Om man kan säga så. Så har jag alltid kännt.

Jag bara ser framför mig hur jag vaknar upp i respirator, och det står en finn-kärring på vardera sida om mig och rabblar något till varandra på finska och jag fattar ingenting. Och när jag försöker förklara att jag har ont någonstans så fattar dom inte vad jag menar. Ja ni fattar. Panik-ångest. Språk är en stor grej. Dom var så jävla varma och snälla människor i Uppsala. Jag blir så förbannad!

Dock så har ju F's ex varit väldigt snäll och hjälpsam faktiskt, och tipsat om olika boenden som finns, och andra alternativ. Samt att nu för tiden så påstår hon att dom inte får anställa sjukskötare som inte kan svenska också. Hoppas verkligen att det stämmer!

I värsta fall bor ju min bror i Helsingfors med sin sambo också, men i en liten etta med två GALNA katter. Så där vill man ju kanske inte tränga in sig om man inte måste.

Jag vill få detta överstökat snart. Ett slut på mina mardrömmar. Men det tar sin tid. Jag önskar att den nya lagen skulle börjat gälla från 1 januari istället, då skulle det gått betydligt fortare. Nåja. Nu ska jag sluta svamla...