Ibland blir jag så arg.
2010-01-11 / 00:12:32
På mig själv. Såklart. Varför är man så inbyggt E-G-O ibland?
Som min mamma, hon är inte rik. Hon och Michael lever väl ett vanligt liv. Hon är labb-skötare och han vvs:are. Inga höjdarlöner och dom har ett fett banklån.
Sen blir jag sjuk. Och inte nog med att mamma tar tjänstledigt utan lön titt som tätt för att se efter Siri, så vill hon bjuda mig och F på en resa, vart vi vill, samt vårt bröllop.
Att jag ens tänkte på att ta emot det? Jag fattar inte vad jag tänkte med. Inte tänkte jag längre än vita sandstränder och min dröm-bröllopsklänning. Mamma gör det för att hon älskar mig. Och jag älskar henne och vägrar ta emot det.
Jag blir så ledsen på mig själv. Jag sitter här för jag kan inte sova, tårarna rinner av både besvikelse för mina handlingar men också nervositet inför Uppsala resan.
Jag behöver inte ha en resa till vita stränder och hitta-nemo-fiskar för att kämpa och hålla mig motiverad. Jag kämpar för min familj. F, och mina underbara barn.
Skit samma om vi inte har råd att åka längre än Sverige de närmsta 10 åren och skit samma om jag ska gifta mig i Ämbetshuset när det väl är dags. Vem fan bryr sig, egentligen?
Man måste leva efter sina tillgångar, och vi har inga. Men vi har iaf varandra. Och det är allt som spelar någon roll.
Som min mamma, hon är inte rik. Hon och Michael lever väl ett vanligt liv. Hon är labb-skötare och han vvs:are. Inga höjdarlöner och dom har ett fett banklån.
Sen blir jag sjuk. Och inte nog med att mamma tar tjänstledigt utan lön titt som tätt för att se efter Siri, så vill hon bjuda mig och F på en resa, vart vi vill, samt vårt bröllop.
Att jag ens tänkte på att ta emot det? Jag fattar inte vad jag tänkte med. Inte tänkte jag längre än vita sandstränder och min dröm-bröllopsklänning. Mamma gör det för att hon älskar mig. Och jag älskar henne och vägrar ta emot det.
Jag blir så ledsen på mig själv. Jag sitter här för jag kan inte sova, tårarna rinner av både besvikelse för mina handlingar men också nervositet inför Uppsala resan.
Jag behöver inte ha en resa till vita stränder och hitta-nemo-fiskar för att kämpa och hålla mig motiverad. Jag kämpar för min familj. F, och mina underbara barn.
Skit samma om vi inte har råd att åka längre än Sverige de närmsta 10 åren och skit samma om jag ska gifta mig i Ämbetshuset när det väl är dags. Vem fan bryr sig, egentligen?
Man måste leva efter sina tillgångar, och vi har inga. Men vi har iaf varandra. Och det är allt som spelar någon roll.
Kommentarer!
Postat av: Mackie
Du är inte ego!!! de är bara så man funkar, man vill ta emot men ändå så gör man inte de för att man får dåligt samvete, ja tycker du ska ta emot för du skulle göra likadant! :) och ja kan lika bra kommentera förra inlägget här oxå o Ja känner nog samma sak om du sku få ett sånt besked igen så sku ja oxå trilla, för ja tror inte på de. du ska finnas här me oss o ingen annanstans... Älskar dej o ringer imorrn(idag). Puss
Postat av: Anna-I kampen mot min 6årings cancer
Det är jobbigt förstår jag... Hoppas det går bra i Uppsala imorgon. Tänker på er och funderar på alla olika svar du får av läkarna, hoppas de kan ge ett rakt svar denna gång.
