Jessie

Fredag idag. HELG. Klockan är halv fyra redan och jag är lite irriterad för att HYKSen inte ringt idag ännu för att säga vilken dag jag skulle komma. Tisdag ville dom helst att jag skulle vara där, men hon visste inte säkert igår och lovade att återkomma idag. Dom kan ju fan inte ringa på måndag och förvänta sig att man ska dyka upp på tisdag (dvs att man åker härifrån redan på måndag natt). Jag har barn, jag har ett liv. Saker måste planeras. 

Irriterad alltså. Jävligt irriterad. 

800 jävla euro skulle dom ha för bilservicen också. Är dom galna?! Seriöst. Hur täcks gubbjäveln säga 800e till mig. Ser han liksom inte att jag är ett fattigt cancer-offer som inte har såna pengar att slänga ut på en jävla service? Han borde gett mig den gratis. Bara för att. (Och ja, jag är ironisk, och ja, jag vet att det är hans jobb och jaaa, jag vet att det kostar att serva bilen, men kom igen...)

Samma sak med dom på FPA. Varför ska man måste tjata? Varför kan dom inte göra sitt jobb? Man blir så trött, som att det inte räcker att man är sjuk, och måste gå igenom en hel massa sjuka och smärtsamma undersökningar, missa massa tid med sina barn osv osv. Sen ska man dessutom tjata och bråka med instanser för att få ett litet bidrag kallat sjukdagpenning, som dessutom är så omänsklig låg så den borde inte ens få kallas bidrag. Som sagt, skulle jag kunna jobba så skulle jag göra det. Men det går inte. Och det kommer inte att gå på minst 1½ år skulle jag kunna gissa. Och jag är maktlös. Jag kan inte göra ett skit åt det. Så det sista man vill ha är dryga blickar och sarkasm från FPA. 

Man har sån jävla press på sig hela tiden. Man ska vara en bra dotter och orka komma på middag och höra av sig jämt. Och man ska vara en bra vän och orka umgås, skvallra och vara social. Man ska även vara en bra flickvän och visa en drös med kärlek. Sammtidigt ska man vara en helt outstanding morsa och leka, gulla och underhålla sina barn heeela dagen. 

En fasad. Inombords så rasar man ihop. Man orkar knappt visa det där extra leendet när Andrea kommer hem från skolan eller Siri lärt sig något nytt. Allt jag vill göra är att gömma mig under täcket och sova. Sova, för att då finns det ingen press. Då finns det ingen ångest eller en massa "måsten".
Men gör man det? Nej, för man kan inte. Man MÅSTE vara allt det där. Man kan inte jämt hålla på att "pallra" och lipa. Man har inte tid att sova och vara deppig. Man måste vara stark för alla andra. Även fast mitt liv stannar, så gör det ju inte det för resten av världen. Eller ens resten av familjen.

Det är bara mitt liv som stannat. Jag blir så trött, helt enkelt.