Krävande.
2010-02-17 / 19:30:00
Siri har nu kommit in i en riktig underhållnings-period. Man ska leka med henne hela tiden, och kommer man inte till henne så kryper hon fram till oss, och drar en i byxbenen och gnäller tills man plockar upp eller underhåller henne.
Idag har hon dragit sig upp i mina byxben, helt själv, till stående. Första gången det händer och hon faktiskt lyckats och komma upp på raka ben. Jag fick hålla emot genom att hålla upp byxorna, annars skulle hon dragit ner dom, men duktig är hon, börjar få starka benmuskler. Inte så konstigt kanske så som hon håller på.
Annars har dagen mest gått av rutin. Var en snabb sväng till stan med Mackie tidigare. Sen har jag haft huvudvärk och låg på soffan tills det var dags med matlagning. Lagade kyckling-gryta och det var MASSOR över, så vi bjöd hit mamma, Michael och Casper också. Super gott blev det oavsett.
Jag blir alltid så bekymrad när jag får huvudvärk. Jag blir lika nervös varje gång. Inbillar mig att cancern har spridit sig till hjärnan, och ja... jag får massa jävla sjuka tankar iaf. Att det inte ska gå och rädda mig och att dom inte ska kunna transplantera osv osv osv. Jag vet ju att det inte är så. Men trots att jag VET, så fattar jag ändå inte.
(Oavsett om det spridit sig eller inte så kan dom transplantera ändå. En av dom väldigt få cancer-sorter som man faktiskt kan göra det med. Sen behandlar man en ev. spridning med cellgifter eller dyl. tror jag.)
Glaset är alltid halvtomt här nu för tiden. Jag har tidigare kallat mig varken optimist eller pessimist, alltid sett mig som en realist. Men sen hela denna historia börjat så har man ju sakta men säkert blivit en äkta pessimist. Och var man inte hypokondriker före allt detta så lär jag väl även vara det innan detta är slut.
För ovanlighetes skull så är det ju OS på tv, och kvällens sändningar har satt igång. Siri har just tagit natt och kaffekoppen kallar på mig. Så jag ska lägga mig raklång på soffan och inta kvälls-positionen.
På Re-Tv har vi både House och American Idol att titta på. Underbart. Får ju hoppas att House denna vecka inte innehöll lever-problem (lever som lever, eller?).
Vart helt förstörd förra veckan och trodde jag skulle dö.
(Och ja, jag vet ju faktiskt att det är en extrem skillnad på tv vs. verklighet, och på preklampsi vs. cancer, men där kom min inre hypokondriker fram igen).
Nu är det skidning på gång. Godnatt.
Idag har hon dragit sig upp i mina byxben, helt själv, till stående. Första gången det händer och hon faktiskt lyckats och komma upp på raka ben. Jag fick hålla emot genom att hålla upp byxorna, annars skulle hon dragit ner dom, men duktig är hon, börjar få starka benmuskler. Inte så konstigt kanske så som hon håller på.
Annars har dagen mest gått av rutin. Var en snabb sväng till stan med Mackie tidigare. Sen har jag haft huvudvärk och låg på soffan tills det var dags med matlagning. Lagade kyckling-gryta och det var MASSOR över, så vi bjöd hit mamma, Michael och Casper också. Super gott blev det oavsett.
Jag blir alltid så bekymrad när jag får huvudvärk. Jag blir lika nervös varje gång. Inbillar mig att cancern har spridit sig till hjärnan, och ja... jag får massa jävla sjuka tankar iaf. Att det inte ska gå och rädda mig och att dom inte ska kunna transplantera osv osv osv. Jag vet ju att det inte är så. Men trots att jag VET, så fattar jag ändå inte.
(Oavsett om det spridit sig eller inte så kan dom transplantera ändå. En av dom väldigt få cancer-sorter som man faktiskt kan göra det med. Sen behandlar man en ev. spridning med cellgifter eller dyl. tror jag.)
Glaset är alltid halvtomt här nu för tiden. Jag har tidigare kallat mig varken optimist eller pessimist, alltid sett mig som en realist. Men sen hela denna historia börjat så har man ju sakta men säkert blivit en äkta pessimist. Och var man inte hypokondriker före allt detta så lär jag väl även vara det innan detta är slut.
För ovanlighetes skull så är det ju OS på tv, och kvällens sändningar har satt igång. Siri har just tagit natt och kaffekoppen kallar på mig. Så jag ska lägga mig raklång på soffan och inta kvälls-positionen.
På Re-Tv har vi både House och American Idol att titta på. Underbart. Får ju hoppas att House denna vecka inte innehöll lever-problem (lever som lever, eller?).
Vart helt förstörd förra veckan och trodde jag skulle dö.
(Och ja, jag vet ju faktiskt att det är en extrem skillnad på tv vs. verklighet, och på preklampsi vs. cancer, men där kom min inre hypokondriker fram igen).
Nu är det skidning på gång. Godnatt.
Kommentarer!
