Barnen.
Igår kom barnen hem. Andrea o. Alexander. Första gången sen min mamma berättade för dom hur det ligger till. Dom bröt ihop och grät hejdlöst. Man kände sig så fruktansvärt maktlös. Dom grät och grät, och jag grät. Jag vet inte hur länge vi satt. Alexander var arg och önskade att det inte fanns sjukdomar. Andrea fick inte fram ett ord. Vem kan förstå hur det känns för en sju åring att få höra att hon ska förlora sin mamma? Och att försöka förstå VARFÖR. Det var tugnt. Fruktansvärt tugnt.
Siri var glad, skrattade och hoppade runt i min famn. Jag vet inte vad som var värst.... tanken på att hon inte kommer att minnas sin egen mamma får mig att ramla ihop inombords..
Kan inte skriva mera, ser suddigt av alla tårar.... njut av era nära och kära.
Det är obeskrivligt, orättvist, hemskt och bara overkligt. Jag ringar dig någongång senare idag. Svarar du inte ringer jag nån annan gång. Vill ses något. Behöver vara nära dig och krama om dig, försöka att ge dig lite styrka vännen. Kram på dig så länge...
Jag älskar dig vännen! vi ska kämpa ihop och göra det bästa av det värsta...du har alla oss med dig! vi ställer upp till 110% och finns här!
Det är så jävla fruktansvärt och orättvist, det finns ingen mening överhuvudtaget att sånt där sker. Jag kan inte för mitt liv sätta mig in i er situation, men mitt hjärta blöder för er. Ens egna bekymmer känns plötsligt jävligt småpetiga..
Kram på er
Var ett tag sen jag var inne här så jag har inte hängt med, men Jessie.. Vad händer? Jag får tårar i ögonen av att läsa. Tänker på dig.
Så mycket jag ville hem när jag fick samtalat... så många tårar som rann den kvällen... blir så arg, så jävla arg...varför just detta... tänkte att jag hör av mig före jul, och hör om du orkar... Älskar dig vännen!!
Det är för jävligt och orättvist! men en sak e säker, vi ska kämpa ihop!!! <3 Älskar dej så mycke finaste!!! Det du vill kommer vi aldrig ge upp eller svika, de ska du veta! Puss Kram
