Funderingar.
2010-09-12 / 19:54:53
Efter Helenas inlägg om döden för någon dag sen så har jag funderat och tänkt mycket på det.
Döden är liksom inte längre vad den en gång var.
Jag har nog varit ganska ödmjuk emot den förut. Jag har aldrig känt någon rädsla inför det. Och jag har varit mycket väl medveten om att man ska dö, det vet väl alla? "Sen någon gång....". I min värld existerade dock ingenting annat. Att man pratar om döden och mig (eller mina nära), i nu-tid, det fanns inte. Inte i min värld. Döden kommer sen. Sen när man bli gammal.
Det är ju så det ska gå till. Det vet ju jag. Herregud, jobbar man på ett hem för gamla människor så blir man mera än välexponerad för döden. Men det är gamla människor. Dom har levt sitt liv, och många av dom är färdiga. Dom har gjort sitt, och vill gå vidare.
Men jag vill INTE gå vidare. Jag är INTE färdig.
Även fast man är ödmjuk och vet att livet kan ta slut imorgon, så tror man ändå inte på det, inte innerst inne.
Man kan många gången fundera på det. När man hör om andra som blir väldigt sjuka, eller dör, hur man själv skulle tackla beskedet över att dö. Man kan tro att man vet hur det skulle gå till, vad man skulle tänka, hur man skulle reagera. Men det vet man inte. Långt ifrån.
Den där jävliga 16 december, som dom där jävliga läkarna påstod att jag skulle dö, jag minns fan inte mycket. Men jag minns hur jag skrek. Jag kan se mig själv stå i det där lilla rummet på hälsocentralen och skrika, rakt ut. Jag känner den exakta känslan som jag hade just då, varje gång jag tänker på det, och den hugger i magen. Den där jävliga känslan av att väggarna kommer emot en i 100km/h samtidigt som någon jävel sitter på en så att man inte får någon luft. Och allt jag såg framför mig, var mina små barn.
Vad är det för jävla idioter som står och säger att jag måste lämna mina barn?! Vem i helvete är dom att bestämma det?! Och där sitter dom på sina jävla stolar och beklagar sorgen. Ja men tack. Tack så jävla mycket. Sen går dom hem, och fortsätter sina liv, som att inget hade hänt. Precis som alla människor utanför, på gatan. Varför skrattar dom och pratar i sina jävla telefoner?! Mitt liv har just tagit slut. Att inse att alla andras liv pågick som vanligt, var chockerande i den sekunden. Kanske låter konstigt, men så kändes det. Att alla andras liv borde ha stannat upp, nu när mitt hade gjort det.
Så nej, "döden" blir aldrig någonsin detsamma. Man tror man känner sig själv, och sin kropp. Men det gör man inte. Varje dag, går jag och är rädd över att dö. Riktigt jävla livrädd alltså. För det är helt uppenbart, att man kan vara dödssjuk, och känna sig helt frisk. Jag vågar aldrig lita på min kropp mera, och aldrig på läkare, blodprover eller alla världens röntgen apparater.
Jag kan känna avundsjuka på er. Ni som inte varit där jag varit. Varit med om det jag varit med om. Ni som inte vet hur det är, att få möjligheten att planera sin begravning. Att fundera över allt praktiskt, ordna med papper och ekonomi, barnen, allt. Och att göra allt det, av den orsaken att man inte kommer att finnas mera. Ni vet inte hur oförstörda ni är. Jag är förstörd. Det går inte att laga.
Även om jag skulle leva tills jag är 90 år, så kommer ångesten att finnas varje dag fram tills dess. Döden flåsar mig i nacken. Varje dag, varje sekund. Kan man inte lita på läkarna eller sig själv, till vem ska man då sätta sin tillit?
Så den fysiska återhämtningen, den är ingenting. Jag skulle genomgå detta 1000 gånger om, bara för att sudda ut 16 december. För jag kommer ALDRIG att återhämta mig psykiskt. Jag kommer aldrig att bli samma person som innan. Och tro mig, det är mera negativt än positivt.
Döden är liksom inte längre vad den en gång var.
Jag har nog varit ganska ödmjuk emot den förut. Jag har aldrig känt någon rädsla inför det. Och jag har varit mycket väl medveten om att man ska dö, det vet väl alla? "Sen någon gång....". I min värld existerade dock ingenting annat. Att man pratar om döden och mig (eller mina nära), i nu-tid, det fanns inte. Inte i min värld. Döden kommer sen. Sen när man bli gammal.
Det är ju så det ska gå till. Det vet ju jag. Herregud, jobbar man på ett hem för gamla människor så blir man mera än välexponerad för döden. Men det är gamla människor. Dom har levt sitt liv, och många av dom är färdiga. Dom har gjort sitt, och vill gå vidare.
Men jag vill INTE gå vidare. Jag är INTE färdig.
Även fast man är ödmjuk och vet att livet kan ta slut imorgon, så tror man ändå inte på det, inte innerst inne.
Man kan många gången fundera på det. När man hör om andra som blir väldigt sjuka, eller dör, hur man själv skulle tackla beskedet över att dö. Man kan tro att man vet hur det skulle gå till, vad man skulle tänka, hur man skulle reagera. Men det vet man inte. Långt ifrån.
Den där jävliga 16 december, som dom där jävliga läkarna påstod att jag skulle dö, jag minns fan inte mycket. Men jag minns hur jag skrek. Jag kan se mig själv stå i det där lilla rummet på hälsocentralen och skrika, rakt ut. Jag känner den exakta känslan som jag hade just då, varje gång jag tänker på det, och den hugger i magen. Den där jävliga känslan av att väggarna kommer emot en i 100km/h samtidigt som någon jävel sitter på en så att man inte får någon luft. Och allt jag såg framför mig, var mina små barn.
Vad är det för jävla idioter som står och säger att jag måste lämna mina barn?! Vem i helvete är dom att bestämma det?! Och där sitter dom på sina jävla stolar och beklagar sorgen. Ja men tack. Tack så jävla mycket. Sen går dom hem, och fortsätter sina liv, som att inget hade hänt. Precis som alla människor utanför, på gatan. Varför skrattar dom och pratar i sina jävla telefoner?! Mitt liv har just tagit slut. Att inse att alla andras liv pågick som vanligt, var chockerande i den sekunden. Kanske låter konstigt, men så kändes det. Att alla andras liv borde ha stannat upp, nu när mitt hade gjort det.
Så nej, "döden" blir aldrig någonsin detsamma. Man tror man känner sig själv, och sin kropp. Men det gör man inte. Varje dag, går jag och är rädd över att dö. Riktigt jävla livrädd alltså. För det är helt uppenbart, att man kan vara dödssjuk, och känna sig helt frisk. Jag vågar aldrig lita på min kropp mera, och aldrig på läkare, blodprover eller alla världens röntgen apparater.
Jag kan känna avundsjuka på er. Ni som inte varit där jag varit. Varit med om det jag varit med om. Ni som inte vet hur det är, att få möjligheten att planera sin begravning. Att fundera över allt praktiskt, ordna med papper och ekonomi, barnen, allt. Och att göra allt det, av den orsaken att man inte kommer att finnas mera. Ni vet inte hur oförstörda ni är. Jag är förstörd. Det går inte att laga.
Även om jag skulle leva tills jag är 90 år, så kommer ångesten att finnas varje dag fram tills dess. Döden flåsar mig i nacken. Varje dag, varje sekund. Kan man inte lita på läkarna eller sig själv, till vem ska man då sätta sin tillit?
Så den fysiska återhämtningen, den är ingenting. Jag skulle genomgå detta 1000 gånger om, bara för att sudda ut 16 december. För jag kommer ALDRIG att återhämta mig psykiskt. Jag kommer aldrig att bli samma person som innan. Och tro mig, det är mera negativt än positivt.
Kommentarer!
Postat av: Helena
Uscha. Ja, ingen som varit där du har varit kan förstå hur det känns. Det enda jag kan göra är att tänka mig hur det skulle vara och jag få en klump i halsen bara av det.
En sak är säker, döden har förändras för både dig och mig. Tanken på döden. Och att man inte ska ta allt förgivet!
Om man hade vetat vad som skulle hända det här året hade man tagit vara på tiden mer innan. Njutit av att inte äta massa tabletter varje dag, njutit av att inte ens veta hur ett sjukhus ser ut invändigt. Jag hade ju sån tur innan, att jag inte visste hur det såg ut inne på ett sjukhus! Otroligt.. Nu är man stammis..
Postat av: Cindy
Jätte bra skrivet. Nej, du har helt rätt, många av oss vet inte hur det är att få ett sådant bud. Tårarna rinner, ledsen för va du varit tvungen att gå igenom, men tacksam för att du är här, här och nu.
