Jessie

Idag har ni slagit rekord i både antal sidvisningar och antal unika besökare. Måste säga att det är med blandade känslor.

Inte för att jag har något emot att folk läser, annars skulle jag ju inte skriva.... ^^ Fast ni får fortfarande gärna lämna avtryck efter er ;-)

Ja, annars har jag tänkt att jag inte ska lägga så onödigt mycket energi på Do or Don't ang. CTn. Jag har ju några dagar på mig att bestämma mig om jag ska göra den eller nä. Vill jag ha hjälp i framtiden kanske det är lika bra att få den gjord. Annars blir väl farbror doktor bitter på mig.

Men.... jag kan inte veta. Försöker intala mig att jag omöjligt kan ha en sån enorm otur som både cancer OCH hjärntumörer. Isf är jag ju en riktig kass variant av människa. En sån där som borde blivit missfall men "någon" där uppe (eller nere) glömde sortera bort mig.

Oj, va ni var flitiga på att besöka idag. Vet inte hur jag ska tolka det riktigt..........

Ja en natt full av ångest har jag haft. Vilket resulterade i en avbokning av CT-skallen. Really. I don't wanna know. Hade tänkt dra min gräns där - Jag gör den inte. Jag vägrar utsätta mig för samma helvete som förra året.

Men. Efter kontakt med min läkare så sitter jag nu lite kluven. Göra - eller inte göra. Jag vet inte. Han tycker att det är "oundvikligt", som han uttryckte det.

Och ja, visar den ingenting. Då kan jag ju göra en när som helst. Men det är det ju ingen som kan lova.

Och visar det någonting. Ja, då är jag död. Då kan jag aldrig mera njuta av en hel dag. Aldrig mera se på mina barn utan att känna sorg och ångest.

Då är ju frågan, om man helt enkelt hellre lever i ovisshet? För så länge man inte har det svart på vitt, så kan man både låtsas och förtränga.

Seriöst. Mitt hår har sett bättre dagar, och jag har dragit på det alldeles för länge. Men jag behöver verkligen extremt mycket klippa mitt hår.

Men frisörer ger mig ångest. Klipper dom fel, och det blir hemskt, då kan jag ju seröst inte visa mig ute på ett halvår.

Det är svårt att bygga upp ett förtroende för en frisör. Dom är knepiga jäklar.

The harder I pull.


Iallafall. Ikväll har jag haft lite bekanta känningar under högra revbenet. Stickande och värkande. Sådär som det kändes med gamla levern. Inbillar mig att det är cancern som växer till sig i nya levern. Jupp. Spännande tankar såhär på söndagskvällen. Jag är övertygad om att den inte är borta. Cancern alltså. Jag vet att jag har metastaser någonstans. Var däremot, det lär ju bli en överraskning sen. I november någongång. Man lär väl inte ta det på allvar före jag får det svart på vitt. Är ju rätt svårt att ta till sig ändå. Känner mig inte direkt som en cancer-patient. Och det har jag aldrig gjort heller för den delen. Nåja, inte är jag ju det mindre, för den sakens skull.


Imorgon hoppas jag på en ny produktiv dag. Jag har MASSOR med saker jag borde göra. Saker som alla blev ogjorda under förra veckans helvete. Den som tror att det är en semester att vara sjukskriven och hålla pengarna rullade kan ju tänka om. Ett jävla heltidsjobb är vad det är. Papper hit, intyg dit. Fyfan, vad jag inte skulle göra för att få börja jobba.

Att vara såhär sjuk och spenderat massor med tid ensam, ja, det har verkligen fått en att tänka. Tänka och reflektera, över vad som är viktigt, och vad som är mindre viktigt. Och vad som faktiskt är piss och skit och inte betyder någonting.

Det som har betytt mest, är alla de dom bryr sig. Sådär diskret bryr sig. Och visat det. Det är ju sådär att jag inte mått så bra. Och de dagar man faktiskt är pigg, så är det som sagt full rulle att göra allt man inte kunnat göra tidigare. Och ja, det sociala umgänget blir lidande. Så är det bara. Och det är stunder (och kriser) som dessa, som man verkligen märker, vem som står bakom en i vått och torrt, och finns där, och verkligen förstår att mitt liv just nu inte är en dans på rosor. Och jag kan inte, och vill inte, leva som för 1 år sen. Folk ändras, och jag är inte den enda. På gott, men också på ont.

En vän som kommit mitt hjärta så otroligt mycket närmare under de senaste månaderna är Allex. Varför? Ingen aning. Hon är så, genuin på något vis. Och det är omtanke, utan press. Och jag känner mig alltid så lugn. Ingen stress eller panik. Bara va. Därför är det just henne jag träffat de flesta av mina "bra" dagar. (Och dom är alltså inte speciellt många).

Det kan ställa folk som frågetecken har jag förstått, att jag inte "delar upp" min tid. Folk kan tycka att jag är orättvis eller slutat bry mig om alla andra. Men så är det såklart inte! Det handlar inte om det. Det handlar om att spendera min tid med saker och människor som får mig att må bra. Just nu. Och det som får mig lugn. Och veta att det är lugnt, om jag ändrar mig och ställer in. Känner jag mig stressad att göra något, så blir det oftast som rubriken säger; "the harder you push, the harder I pull".

Det handlar helt enkelt om att förvalta min tid på bästa möjliga sätt. Och självklart så sätter jag ju min familj i första hand. Men det förstår ju de flesta. Och alla mina vänner finns självklart i mina tankar, och det känns skönt att veta att jag finns i era. En liten kommentar gör så mycket, och jag vet att ni finns där för mig. En stor kram till Mackie, som blev min inspiration till detta nattliga, halv-filosofiska inlägget. Du är en av dom. Vi behöver inte ses hela tiden, för vi vet ändå vart vi har varandra. Och jag vet att du alltid finns där för mig. Och självklart är det ömsesidigt. Det är äkta vänskap.

Ja vi har varit himla duktiga idag! Jag har faktiskt (hör och häpna) varken haft huvudvärk eller mått illa idag. Snarare har jag haft en jäkla energi. Så, lika bra att passa på att få någonting gjort då. Eller ja, göra allt som INTE blivit gjort när man legat på soffan och hållit sig om huvudet.

Vi har städat heeela dagen. Tvättat, jag vet inte hur många maskiner, vikt och sorterat kläder. Rensat ur och redit upp i Siris byrå. Plockat allt för smått, och för stort, i lådor. Bäddat rent i allas sängar. Vi har plockat, städat, dammsugit. Ja, t o m sopsorterat allt skit som legat och väntat på att någon ska orka ta tag i det. Allt papper och kartong, plast. Nu blev det hemskt mycket mindre saker överallt. Och allt ser så mycket redigare ut. Det är toaletten kvar, men det är fortfarande så mycket tvätt som väntar på att maskin ska bli ledig, så före det så tänker jag inte göra något åt det.

Så ikväll när barnen gått och lagt sig så ska jag ta en lååång varm dusch, och sen lägga mig på soffan och titta på lite till hemmafruar. GODNATT på er. Hoppas ni haft en trevlig helg!

Ja inatt har jag verkligen drömt något riktigt vridet.

Jag och Mackie var ute och gick. Vi gick i skogen bakom SHS, och kom ut där vid Sandåsvägen.
Där hittar Sandras ena hund död på ena sidan (sorry gumman), och den andra död lite längre bort.
Vid sista huset ligger Heidis hund och ser halvdöd ut.
Mackie tar upp en pinne och petar lite på den och vi märker att den lever lite så vi går vidare.

Precis när vi ska svänga nedanför backen så får jag sådär halvpanik och går in i ett trapphus för att gömma mig. Mackie tycker jag är fånig och går vidare, 2 sekunder senare kommer Heidis hund och är helt galen för att den tror att vi dödat alla hundar.

Så ja, hon äter upp Mackie och ska sen ha mig. Så jag står där i trappuppgången och försöker komma på numret till polisen, men jag kommer istället till Bree's cateringfirma (från DH, haha, och giiivetvis pratar hon då svenska).

Japp. Hon tyckte att jag skulle gå ut och pratat med hunden och förklara att jag inte har gjort något. Jävligt lätt att prata med en hund då tyckte jag, och slängde på luren. Sen vaknade jag.


Alltså.... vridet. Sick. Det har varit waaaay to much snack om hundutställningar och Desperata Hemmafruar. Imponerande att jag inte fick in Mahjong i det där också på något vis.

Alltså fy fan. Jag är så jäääävla trött på att vara sjuk nu.

När är det min tur att få leva som en normal människa? Det är bara sak, på sak, på sak, heeeela tiden. Det tar ALDRIG slut. Jag blir såååå jäääävla trött.



Och nu vill jag aldrig mera höra ordet Mahjong igen. Tack Heidi för att du MÅSTE förstöra min fina fredagskväll (ironi, för er som inte förstod det). Jag är en jääävligt dålig förlorare. Speciellt när jag kämpade som faaan för att komma etta på den där jäkla listan. Nej, nu blev jag trött ^^.

Godnatt.

Ja, nu ska dom tydligen och titta på min hjärna också. Great. Undrar hur många tumörer som gömmer sig därinne.

Ja, så mycket var klockan då lyckades jag stappla mig ur sängen idag. Huvudvärken from hell, still going strong kan jag lova. Två stycken Burana har jag tagit idag men tänker inte ta mera. Insåg efter gårdagen (då jag tog 6 st), att det helt enkelt inte är någon idé. Dom hjälper inte. Inte ens lite.

Så vad göra nu? Jag skulle inte ens kalla mig människa idag. Världens största eloge till min sambo som orkar styra upp allting när jag rasar ihop i mina svackor. Vissa dagar mår jag jätte bra, och har massor med energi. Och på några timmar så kan jag gå ner mig så grovt att jag knappt kan röra mig för att jag mår så dåligt.

Idag skakar mina händer helt vansinnigt. Och om ca. 2 minuter kommer illamåendet tillbaka (det försvinner i den stunden jag äter någonting).

Mitt Cya.värde var bra idag. Alltså, inte för högt som förra veckan. Mirakulöst så hade det ju sjunkit med 100. Jag börjar tro att allt är ett stort jävla skämt. Det hoppar från 170 en vecka, till över 300 veckan därpå, för att sen ligga på just över 200. What?! Det måste vara någon jävel som driver med mig. Att ha det "bra", som nu, betyder alltså att jag INTE kommer att få min dos sänkt. Great.

Det var snart 4½ månad sen min transplantation, och jag äter FORTFARANDE lika stor dos Sandimmun. Det ska fan inte vara så! Sen när i h*lvete blev mitt immunförsvar så bra då!? Denna dos borde ju sänka det till botten, och det är ju säkert också bra om jag har någon liten cancercell kvar i kroppen, den har ju all chans i världen att växa och föröka sig på nu då.

Jag blir irriterad. Shoot me.

Fyfan va jag har varit i kasst skick idag. Haft huvudvärk sen inatt någon gång, tagit 6 stycken Burana utan någon som helst effekt. Varit trött, hängig, skakig och helt sanslöst illamående. Alltså fyfan, jag kan inte minnas att jag någon gång mått såhär dåligt hittills.

Har legat i princip hela dagen. Varit upp från soffan för att gå på wc, och äta. Det är allt. Huvudet bankar på fortfarande och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Mera piller vågar jag fan inte ta iaf.

Aaah. Jag blir sååå trött. Imorgon får jag förhoppningsvis veta om jag får sänka på min Sandimmun-dos. Håll tummarna!

Siris hår växer som ogräs, ser ju dock inte så långt ut i normala fall eftersom hon har så mycket lockar, men om man borstar ut det så blir det såhär långt :-)


Nya höst-kängorna vi köpte i Sverige förra veckan. Super fina!


Ute och provar nya gummistövlarna.


Min stora tjej.


Gladfis :-)

Ja man ska inte läsa så mycket för det smittar av sig ^^,

Fyyyy vilken värk jag har haft i mina ben inatt. Och jag har verkligen sovit som en påse skit.

Jag har blivit bortskämd med att sova som en stock de senaste 2-3 veckorna. Jag är trött, omänskligt trött alltså, från det att jag stiger upp på morgonen, tills jag går och lägger mig på kvällen. Skulle kunna somna sittandes, när som helst. Så, ni förstår inte vilken kamp jag har för att hålla mig vaken hela dagarna.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Och nu har jag HB som är högre än någonsin i mitt liv, på 130! Såhär trött var jag inte ens när det låg på 80 och jag hade en lever full med cancer.

Så, jag fattar inte vad som händer. Men, man får ju hoppas att det är en biverkning av att dom sänkte kortisonet sist jag var till H:fors. Inte för att jag reagerat när dom sänkte förut, eller att jag blev pigg när dom satte in det heller som dom sa att jag skulle bli.

Nåja, annars brukar ju extrem omänsklig trötthet inte båda så gott, så jag tänker absolut inte googla det.

Annars har jag varit och tagit blodprover idag. Det var inte dom vanliga proverna, för dom tog jag ju förra veckan. Det var en extra cya-konc. Måste väl dubbelkolla att den faktiskt var så hög, före dom går och sänker några mediciner. Hoppas hoppas.

Men, nu kaffe och morgonmediciner.

Ja, jag kan såhär efter halva valet är klart, inse att det lutar kraftigt åt att alliansen får fortsätta att styra Sverige, och jag tycker att det är lite av en skandal faktiskt.

Konstaterar en sak; att jag är jävligt glad över att jag inte bor i Sverige. Och jag håller tummarna för att deras politik och sätt att styra och köra över människor, gamla och sjuka, inte smittar av sig till tex. Finland. 

Nej. Besviken är jag. Jag kan faktist inte se något positivt som Reinfeldt gjort alls.

Allt jag ser framför mig är alla dödssjuka människor som han och hans regering gett ångest och smärta in i det sista. Att tvinga en cancersjuk människa med kort tid kvar att leva, att jobba för att få mat på bordet och tak över huvudet, ja jag finner inge ord. Där sjönk han såååå lågt i mina ögon. Fyfan. 

Nej. Tack mamma för att du gav upp Sverige och flyttade hit. Skulle inte kalla mig stolt svensk efter detta val.     

Love it, love it, love it!

Dom är ju för jävla underbara. Har sett flera avsnitt på raken, och skulle kunna se lika många till. Men, har bara 1 kvar. Fyfan va trist. Så otroligt beroendeframkallande!


Tömde kameran idag också och slängde upp massor med bilder på Facebook, här får ni några också.

 
Var ute i regnet igår så Siri fick inviga nya stövlarna.



Här är första mötet med gunghästen som är en älg som heter Ekorre (?)




Nyvaken? ^^,



Våra fina stora kids.

För exakt 4 månader sen så var vi på väg mot helikoptern. Fullständigt livrädd var jag. Det var början på mitt nya liv, med min nya lever. Tänk om man då verkligen skulle ha fattat vad man hade framför sig?

Så, inatt har jag haft min lever i 4 månader. Wow, känns lite häftigt. Tänk att det faktiskt funkar att få ett så stort organ av en annan människa, ganska otroligt.

Kommer förevigt att vara så djupt tacksam mot den personen och dess anhöriga som valde att donera organen och rädda många människors liv.

Så (ni som inte är ålänningar), ni har väl fyllt i ett donationskort?

Ja, nu känns det lite bättre. Behövde vila. Fyfan va bitter jag var. Apoteket tog priset alltså. Usch. Ska inte tänka på det, blir bara irriterad igen.

Nu sitter jag och lyssnar på Alexander och Pauline som har livliga diskussioner här bredvid. Det är allt från amputerade ben, till bazookas och rosa monster. Spännande bara värre.

Väntar på att F ska komma hem med någonting att äta. Kom på att jag glömt äta idag. Hm. Har varit alldeles för stressat, och när barnen åt så var jag för irriterad.

Nåja, jag hoppas iaf att ni har en trevlig fredagkväll!

Min ork håller seriöst på att ta slut. Jag orkar inte hålla ihop allting mera snart. Vad kan jag göra åt min situation? Ingenting. Maktlös. Hjälplös. Och det är inte min situation, det är vår. Fast det borde vara min. Men nej.

Allt ska hänga på mina axlar. Det är mitt ansvar. Alla verkar ju tycka så iaf. Jag tycker att rätt ska vara rätt. Men sällan är det så, för jag verkar vara den enda som tycker det.

Har varit på tusen ärenden idag. Blev jag klokare? Nej, jag blev bara mera och mera förbannad för varje ställe jag var till.


Nu tänker jag gå och lägga mig. Pulsen är uppe i 200 känns det som. Jag måste vila. Eller, lugna ner mig. Jag är irriterad och ledsen och trött. När man tror att man har koll, jag då har man inte koll överhuvudtaget. Så är det ju alltid.

Önskar verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden lite. Godnatt.

Ja gårdagen spenderade vi i Sverige då. Det vart Uppsala som kallade först. Röntgen för F's axel. Och jo, den satt väl fortfarande på plats. Sen begav vi oss till Ikea och där tog det alldeles för länge (för ovanlighetens skull). Vi skulle ENDAST ha 4 stycken insatslådor till bokyllan, men....... Behöver jag säga att vi kom hem med mera?

Nåja, det vart barnsäkerhet för hela slanten. Dörrstopp, lås till lådor och skåp. Nu jäklar. Siri har ju kommit på nästan alla knep hur hon ska göra för att få bort våra tidigare uppfinningar.

En väggklocka blev det också. Vi har ju inte en klocka någonstans på väggen, så det behövdes. Lite plastbackar och sånt skit kom också med. Likaså en ny matta till hallen och en.... gungälg till Siri. Den var ju så söt så vi tyckte att hon verkligen behövde den. En älg. Som hette Ekorre. Ikea brukar ju ha fyndiga namn på sina grejer men, att döpa en gunghäst som var en älg, till Ekorre. Det fattade jag inte.

Sen hann vi via både Täby C och Arninge före vi fick brått till båten. Barnen fick sina vinterskor. Det var det viktigaste. Förutom Siri. Som fick 3 par. Ehm. Alltså. Nej, det finns inge ursäkter. Men skor i hennes storlek är ju så söta. Hon skulle bara ha vinterkängor, men fick också ett par höstskor/kängor och ett par gummistövlar. Fy mig. Men det var faktiskt hyffsat billigt. Förutom vinterkängorna.

Och blöjor kom med hem. Såklart. Man kan inte åka till Sverige och INTE komma hem med blöjor. 98kr för ett paket är ju sjukt billigt.

Japp. Det var den resan. Jag ni kan rita ett kors någonstans, för jag shoppade INGENTING. Inte ett enda jävla klädesplagg kom med hem. Det ni! Det är faktiskt otroligt imponerande. Jag tittade, och kände - men köpte INTE.





Det var den resan. Annars har svaret på mina prover (från i tisdags) kommit. Allt ser jätte bra ut. Min cya. konc. var mitt i allt på över 300. Alldeles för högt alltså, vilket är mycket märkligt eftersom jag hittills alltid haft för lågt (som jag ju har klagat över ett par gånger). Så nu ska jag lämna nya prover nästa vecka och kolla upp att det verkligen stämmer.

Idag har jag tusen ärenden att göra känns det som. Inte roligt. Är trött efter igår ännu. Men, lika bra att sätta igång!

Ja igår tog jag mig i kragen och var och köpte jord. Eller, vi var och köpte jord heter det väl, jag gör ju ingenting själv ännu i princip. Nåja, väl hemma installerade jag mig på balkongen i det fina vädret, och drog ut alla gamla ledsna blommor. Nu har dom ny jord, allihopa. Och min stora stackars blomma i vardagsrummet som har skrikit efter en mycket större kruka i flera år, har fått det också. Fan va duktig jag kände mig sen! Haha.

Men det var ju inte dit jag ville komma med detta inlägg.

Jag får ju inte ha med blommor och växter att göra egentligen. Se-men-inte-röra-policy. Får speciellt inte gå och rota i jorden, pga. alla bakterier osv. Så, jag offrade mina händer. Fick ju då såklart köpa handskar för att kunna göra detta, och lättast är ju sådana man har på jobbet. Tunna latex handskar. Problemet är ju då att jag inte kunnat ha dom utan att få världens klåda på händerna. Alltså, sanslös klåda. Men jag var ju bredd att få det då, för mina blommors skull.

Men tror ni att jag kände minsta lilla skit av dom där handskarna? Nej. Och jag höll på länge, och bytte flera gånger när jag gick in och ut. Men inte någonting. Inte ens att jag kunde inbilla mig att det kliade. Inte röda, inte svullna. Ingenting! 

Så, min allergi verkar vara spårlöst försvunnen. Nog kan man ju börja fundera, hur mycket jävla skit den där gamla levern gav mig egentligen, som man inte hade en aning om. Men hey, jag ska inte klaga!

Efter Helenas inlägg om döden för någon dag sen så har jag funderat och tänkt mycket på det.

Döden är liksom inte längre vad den en gång var.

Jag har nog varit ganska ödmjuk emot den förut. Jag har aldrig känt någon rädsla inför det. Och jag har varit mycket väl medveten om att man ska dö, det vet väl alla? "Sen någon gång....". I min värld existerade dock ingenting annat. Att man pratar om döden och mig (eller mina nära), i nu-tid, det fanns inte. Inte i min värld. Döden kommer sen. Sen när man bli gammal.

Det är ju så det ska gå till. Det vet ju jag. Herregud, jobbar man på ett hem för gamla människor så blir man mera än välexponerad för döden. Men det är gamla människor. Dom har levt sitt liv, och många av dom är färdiga. Dom har gjort sitt, och vill gå vidare.

Men jag vill INTE gå vidare. Jag är INTE färdig.

Även fast man är ödmjuk och vet att livet kan ta slut imorgon, så tror man ändå inte på det, inte innerst inne.
Man kan många gången fundera på det. När man hör om andra som blir väldigt sjuka, eller dör, hur man själv skulle tackla beskedet över att dö. Man kan tro att man vet hur det skulle gå till, vad man skulle tänka, hur man skulle reagera. Men det vet man inte. Långt ifrån.

Den där jävliga 16 december, som dom där jävliga läkarna påstod att jag skulle dö, jag minns fan inte mycket. Men jag minns hur jag skrek. Jag kan se mig själv stå i det där lilla rummet på hälsocentralen och skrika, rakt ut. Jag känner den exakta känslan som jag hade just då, varje gång jag tänker på det, och den hugger i magen. Den där jävliga känslan av att väggarna kommer emot en i 100km/h samtidigt som någon jävel sitter på en så att man inte får någon luft. Och allt jag såg framför mig, var mina små barn.

Vad är det för jävla idioter som står och säger att jag måste lämna mina barn?! Vem i helvete är dom att bestämma det?! Och där sitter dom på sina jävla stolar och beklagar sorgen. Ja men tack. Tack så jävla mycket. Sen går dom hem, och fortsätter sina liv, som att inget hade hänt. Precis som alla människor utanför, på gatan. Varför skrattar dom och pratar i sina jävla telefoner?! Mitt liv har just tagit slut. Att inse att alla andras liv pågick som vanligt, var chockerande i den sekunden. Kanske låter konstigt, men så kändes det. Att alla andras liv borde ha stannat upp, nu när mitt hade gjort det.

Så nej, "döden" blir aldrig någonsin detsamma. Man tror man känner sig själv, och sin kropp. Men det gör man inte. Varje dag, går jag och är rädd över att dö. Riktigt jävla livrädd alltså. För det är helt uppenbart, att man kan vara dödssjuk, och känna sig helt frisk. Jag vågar aldrig lita på min kropp mera, och aldrig på läkare, blodprover eller alla världens röntgen apparater.

Jag kan känna avundsjuka på er. Ni som inte varit där jag varit. Varit med om det jag varit med om. Ni som inte vet hur det är, att få möjligheten att planera sin begravning. Att fundera över allt praktiskt, ordna med papper och ekonomi, barnen, allt. Och att göra allt det, av den orsaken att man inte kommer att finnas mera. Ni vet inte hur oförstörda ni är. Jag är förstörd. Det går inte att laga.

Även om jag skulle leva tills jag är 90 år, så kommer ångesten att finnas varje dag fram tills dess. Döden flåsar mig i nacken. Varje dag, varje sekund. Kan man inte lita på läkarna eller sig själv, till vem ska man då sätta sin tillit?

Så den fysiska återhämtningen, den är ingenting. Jag skulle genomgå detta 1000 gånger om, bara för att sudda ut 16 december. För jag kommer ALDRIG att återhämta mig psykiskt. Jag kommer aldrig att bli samma person som innan. Och tro mig, det är mera negativt än positivt.

Ja vi var just ute på en 1 timmes promenad. Tänkte visa min käresta djävulsbacken man minns från högstadie-gymnastiken. Jag hatade den där jävla backen. Fyfan.

Och japp, den var kvar. Och japp, den var lika jobbig. Då behöver vi inte checka det på... 10 år igen.


Nu är jag trött, slut och illamående. Men har (trots det) fått på en maskin tvätt.

Blir tyvärr inget längre inlägg just nu, mina fingrar pirrar och ser ut som korvar. Det blir alltid sådär när vi är ute och går och armarna hänger och dinglar och fingrarna pekar nedåt 1 timme. Ringen sitter som STEN. Svullna? Jepp.

Ja. Idag har jag varit MAMMA i 8 år. Vart tar tiden vägen? Min lilla bebis blir ÅTTA ÅR! Hjälp.
Grattis till mammas lilla stumpa!

Ja, i bloggen alltså. Funderat fram och tillbaka de senaste dagarna vad jag vill göra med den, fortsätta skriva, eller avsluta den och ta bort den helt och hållet. Jag vet inte längre vem jag skriver för. Mig själv, eller alla som läser? Jag vet inte ens vem som läser nu för tiden. Tycker antalet unika läsare stiger hela tiden, men det är som bara en liten bråkdel som gett sig tillkänna. Det är ju lite trist tycker jag...

Dagarna har iaf gått på i vanlig ordning. Idag har det varit full fart. Andrea var på gymnastik för första gången, och hon var super nöjd när hon kom hem. Det var tydligen en höjdare. Kul!
Sen var det föräldrarmöte och letande efter skridskor som gällde.

Andrea och Alexander har ju samma storlek på skor, så vi tänkte väl att dom kanske kunde dela skridskor iår. Men nej, då ska både ettorna och tvåorna skrinna sammtidigt. Great. Så där sket ju vår plan sig radikalt. Nåja, det kanske ordnade sig iaf. Visar sig imorgonbitti när dom ska prova skridskorna.

Bokat resa för nästa vecka har vi också gjort. Jag ska med F till Uppsala. Dags för ett läkarbesök och en röntgen av axeln. Och vi ska fara ENSAMMA. Gud va märkligt. Barnen ska vara med farmor. Blir nog bättre, Siri har kommit in i en riktig vägra-sitta-stilla-period. Det gäller då både matstolar, bilstolen, famnen och vagnen. Och man kan ju inte släppa lös henne för att röjja i Uppsala direkt.

Jepp. Och imorgon har jag tänkt bli riktigt hälsosam. Jag har väl tänkt det ungefär varje dag i hela mitt liv. Men imorgon ska jag nog på riktigt skärpa mig. Börja motionera. Japp. Det värsta är att jag alltid är så förbannat lat på dagarna och har massa annat jag tycker jag att behöver lägga min tid på. Men sen på kvällarna, när alla sover, ja då får jag världens energi och vill uuuut. Och själv vill man ju inte gå i mörkret. Så, jag kanske avvaktar iaf. Till i vår...... eller något.

Nu har vi haft en kväll framför tv:n. Idol och sen Efterlyst. Skulle vilja se Hell's kitchen men... får se vad man orkar. Godnatt med er.

Vi har i princip inte tittat på tv alls under sommaren, men nu är det dags!

ÄNTLIGEN börjar alla serier som man har saknat. The Mentalist har redan börjat, och nu väntar vi på en massa till. Kolla dessa september-premiärer, underbart!

Ikväll är det Biggest Looser Sverige som gäller. Så, dags att lägga lilla hjärtegrynet för natten, och sen bänka sig i soffan. Idag har jag gjort mitt. Tack och godnatt.

Japp. Helgen har varit angenäm. Blev väl en hallonlakritsskalle för mycket, och ångesten måndags-morgon var ett faktum.

Började dagen med en bra frukost och en kopp kaffe. Därefter en 1 timmes promenad i det fina, nästan sommriga, höstväder som det är idag. Siri sov sött i vagnen och min ångest idag känns plötsligt aningen mindre. Nice.

Ny vecka, nya tag. Siri ska bli serverad lunch, och sen ska vi och kika på födelsedagspresent till Andrea före vi hämtar dom från skolan.

Har varit otroligt kass på att blogga under helgen. Ska kanske ändra på det. So long.

Ja, för vet ni vad... imorse vaknade jag utan huvudvärk. Woho. Dessa dagar känns så ovanliga nu för tiden så därför måste dom ju uppmärksammas, eller hur? :-)

Har hunnit med frukost, dela piller för 2 veckor framåt, duscha och nu tänker jag klä på mig och sätta på en maskin tvätt. Jupp, sen blir det att fara och handla senare idag, hämta Andrea från sin farmor och lämna tillbaka filmen vi hyrde igår.

Vädret är trist så det blir nog en riktig hemma-dag idag. Hoppas ni får en trevlig helg!

Min Cya-konc. har nu kommit. Den var på 175.
(den ska normalt ligga på över 200, är den för hög, så sänker man min medicindos, och tvärtom. Men nu höjer man ju inte min dos fast att cyan är lägre, just för att jag omöjligt kan äta för lite mediciner, som det tyder på. Men man kan ju heller inte sänka dosen, för att cyan är så låg.)

Jag blir slut. Jag kommer att få stå ut med denna jävla huvudvärk i sju svåra år till känns det som.

Jag frågade läkaren i H:fors hur man ska kunna sänka min Sandimmun (som orsakar min huvudvärk) så länge man inte får Cyan på grej. Fick till svar att det inte går. Det är endast Cya-konc. som säger om jag äter för mycket/för lite medicin, får dom inte den att visa korrekt så kan dom inte minska någonting.

Och jag äter ju fortfarande MERA än jag gjorde när jag blev utskriven från sjukhus. Och det är nu 4 månader efter transplantationen snart. Och alla biverkningar tyder på att jag äter på tok för mycket medicin. Jag blir så trött!

Man har inte så jävla mycket tålamod kvar efter 1 månad med huvudvärk, i princip dagligen.

Ja idag hade jag ett brev i postlådan som stack ut från de andra (räkningarna alltså...)

Det var bästa Helena som skickat detta otroligt fina halsband! Så himla duktig är hon, som gjort detta själv! Massor med tack till dig gumman <3 Det är super fint!

Ja, jag såg programmet igår om transplantationer men kände mig mest besviken efteråt. Tyckte dom missade allt som är viktigt, och tog med helt oväsentliga saker. Det handlade betydligt mera om vad någon läkare trodde dom skulle kunna göra i framtiden, istället för att ta upp det som finns här, och nu. Och framför allt vilken BRIST det är på organ. Det budskapet kom som inte alls fram tyckte jag.
För att inte prata om att Dr. Åsa pratar som att hon skulle vara programledare för ett barnprogram.



Nä. Och mera bitter blev jag. För när vi ändå var inne på ReTV så kollade vi "Annas Eviga" också, som skulle handla om att prata om döden med sina barn. Om man ska ljuga för barn om döden osv osv.

Där vart jag ju också lite irriterad. Det var med någon författare som hade skrivit någon barnbok om Herr Muffins som var ett gammalt och sjukt marsvin. Och i slutet så dog han. Han hade då skrivit i boken att döden t o m kunde vara någonting att längta efter. Kan man säga så till ett barn?! Ett barn kanske inte fullt fattar att den där stackars Herr Muffin var sjuk och hade mycket ont. Utan kanske bara snappar upp att man kan längta efter att dö, för det blir kanske mycket bättre än att leva? Mmm. Man kan ju räkna ut vad ett förvirrat barn kan göra en ledsen dag sen? Den där boken skulle jag ALDRIG läsa för mina barn.

Nej. Usch. Bojkottar SVT.

Idag har jag iaf fått lite saker gjorda. Städat, dammsugit, vikt tvätt, tvättat, lagat mat, plockat och donat. Och nu piper tvättmaskinen igen så det är väl bara att hänga upp den tvätten också så att man hinner med en eller två maskiner till idag.

Alltså behöver jag säga hur social man blir av att ha huvudvärk 24/7? Nej, inte så jätte social.

Fast ja, det är ju inte direkt som att jag varit det annars heller för den delen. Sen jag kom hem från H:fors alltså. Har varit lite anti-människor.

Meeen, idag tog jag och min huvudvärk oss i kragen och for ut till Bamböle för att vara social med världens bästa Allex. Jupp. Det var himla trevligt, som vanligt.


Nu tänkte jag kasta lite frisbee med mitt hjärta, och sen knappa in svt2 på ReTV. Hade tydligen varit något program om transplantationer som jag skulle se.

Godnatt.

Och nej, det är ingen god morgon, för tror ni inte att jag vaknar med huvudvärk idag igen? Jag borde nästan sluta förvånas snart.