Att vara stark.
Jag har blivit så dålig på att prata med folk. Man orkar inte svara i telefon mera, eller på mess. Tror jag svarar på 1 av 10 mess. Och kanske 2 av 10 samtal. Helst stänger jag av telefonen, sätter på ljudlös eller lämnar den hemma om vi far ut. Jag orkar inte helt enkelt.
Familj, nära vänner eller bekanta spelar ingen roll. Jag orkar inte svara för jag orkar inte prata om mig själv och min jävla cancer. Det är allt jag tänker på hela dagarna i ända och sen dessutom så ska man orka svara på allas förbannade frågor.
Och ja, visst kan jag fatta att folk frågar, för att dom är nyfikna och bryr sig om mig. Det fattar jag. Det är bara jobbigt. Hela dagarna är ett jävla upprepande i telefon. Och däremellan är det allt jag tänker på ändå.
Enough is enough.
Ibland stör jag mig på allas jävla peppande också, mamma säger "nu ska vi kämpa tillsammans", det stör mig. Ursäkta? Vem kämpar? VI? Eh, om jag inte missuppfattat något så är det JAG som är sjuk. Det är JAG som ska få en ny lever. Det är JAG som ska ligga i respirator och det är JAG som ska äta mediciner som sänker mitt immunförsvar resten att MITT liv. Det är JAG som blir begränsad och det är JAG som aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv. Så vem ska kämpa? Jag tror att det är JAG faktiskt.
"Du är så stark", "Du är en kämpe", "Detta klarar du". Lätt för er att säga. Jag kan säga såhär, det känns inte som att jag är så jävla mycket till "kämpe" när jag grinar mig till sömns för att jag är livrädd för vad som komma skall, och F får trösta mig som att jag vore ett litet barn. Och jag tvivlar så mycket på mig själv så att jag funderar på att skita i allt och hoppa framför en buss. Ja, jag är så jävla stark hörrni. Jätte stark.
F har (på tal om annat) fått remiss skriven till ett privatsjukhus (vad tror ni det kostar ÅHS i dessa sparartider?) i Uppsala för att något ska hända med hans operation. Han har nu väntat och tjatat på dom i 10 månader snart. Igår var min mamma till chefsläkaren på sjukhuset och slog näven i bordet och tog upp hur dom behandlat både mitt och F's ärende. Det var IGÅR. Idag ringer dom har berättar att dom skickat remissen. Efter 10 månader. Ska man måste gå till dom högst upp och skrika för att saker ska hända?
har tänkt ringa dig... fråga om en kaffe, men just nu funkar ingen av telefonerna... men tar gärna en kaffe någon dag:) puss
Mina föräldrar fick kämpa många år för en remiss åt mig till Åbo, där så fick vi veta direkt att jag hade gallsten, anfallen bevisade ju redan det men inte hände det så mycket här, de gjorde sina undersökningar men hittade inget men i Åbo gjorde dom 1 gastroskopi och visste direkt att jag hade 2 stenar. Då var jag 13 år, och hållit på sedan jag var 11. Så ibland får man skrika och gapa för att komma någon vart och det är tråkigt, det borde inte behöva vara så, patienten borde själv ha mer att säga till om ibland.
ja jag är glad att din mamma är just din mamma...
Nog är det konstigt att man ska måsta slå nävar i bord..och bli arg och galen..
Minns vad jag sa..jag har haft HIV och gud vet allt vad jag hade när jag hade opererat mig och blev så dålig. När dom stod ovanför sängen och stred..kirurger och gynekologer, vem som hade rätt eller inte, medans trycket sjönk mer och mer..jamen hallå!Det där med att vara stark, är väl ett uttryck man ger för att man vet att du fixar det...din rädsla och ångest kan man inte känna, än mindre förstå, om man inte själv upplevt något sånt här. Kan du få kontakt med någon som genomgått samma sak och som har samma sjukdom?
,Det kan ju vara lättare med någon som är lika drabbad....ha det gott kram A
