Fingret åt cancern.
2010-05-12 / 15:46:38
Alltså det känns fortfarande skumt att säga cancer. Jag känner mig fortfarande hyffsat pigg och frisk. Nog är det jävligt märkligt hur otroligt sjuk man kan vara, utan att själv känna det. Bara rena slumpen att jag ens tog upp det "på sidan om" när jag var till läkaren för armen.
Jepp. Men i allafall. Imorn trotsar vi H:fors ord, och åker till Sverige.
Jag har satan varit snäll och beskedlig och suttit hemma på den här jävla skit holmen i 2½ månad och väntat. Och inte fan har dom ringt ännu. Så vad är oddsen att dom skulle ringa just imorgon när vi åker bort över dagen? Säkert jätte stor med min gigantiska (o)tur.
Jaja. Jag skiter i vilket för jag vägrar att mitt liv ska stanna så. Jag har kännt mig så förbannat jävla fast. Det räcker med att jag sen måste vara inlåst på ett ruttet sjukhus i en hel jävla månad efter operationen. Borta från min familj, mina vänner och min omgivning. Och sen när jag kommer hem så lär det (ryktesvägen) ta ca 3 månader innan jag känner mig någorlunda som en människa igen. Ooooch så ska jag ju helst inte alls vistas bland mycket folk det första halvåret. Nä, fuck you, cancer-jävel. Den lär ta tillräckligt med frihet av mig, innan detta är klart.
Så mot mammas starka vilja, så åker vi imorgon då. Vi ska till Ikea och hämta den där förbannade hyllan till ungarnas rum före jag får psykbryt och kastar ut varenda leksak. Dom spenderar timmar med ett städa, och det ser fortfarande lika stökigt ut när allt står längs väggarna.
Idag när jag var där inne fick jag totalt släpp (för 15 miljonte gången) på alla saker, smällde fast dörren och satt mig direkt framför datorn och bokade båten. Enough is enough.
Och såklart går det ingen e.m tur så vi måste slösa bort heeela jäkla dagen på en enda ynka hylla. Dessutom måste vi springa genom ikea för att undvika "köp-behovet" man annars får, och som vi definitivt INTE har råd med. Så vad vi sen ska fördriva tiden med så vette fan. Nåja...
Sen blir det iaf ORDNING OCH REDA i barnens rum. Ett stress moment mindre.
Jag längtar till helgen. Faktiskt. Jag brukar inte göra det normalt. Men nu gör jag det. Lugnt och skönt vill jag ha det en stund. Med nästa vecka kommer det mest stress. Inte för mig men, för F.
Ja, man kan ju fundera vem som tänker på barnen. Men, det ordnar sig nog till slut. Synd att det ska behöva gå så jävla långt bara. Men detta funkar inte. Hålla på att hattas hit och dit. Vem gynnar det?! Det måste komma in rutin och struktur i tillvaron. För allas skull. Man kan inte leva sitt liv efter någon annans pipa.
Sen att jag åker bort i en månad, det kan inte hjälpas. Men livet fortsätter här hemma under tiden. Bara att gilla läget för alla parter. Jag har vant mig för länge sen.... :-)
Jepp. Men i allafall. Imorn trotsar vi H:fors ord, och åker till Sverige.
Jag har satan varit snäll och beskedlig och suttit hemma på den här jävla skit holmen i 2½ månad och väntat. Och inte fan har dom ringt ännu. Så vad är oddsen att dom skulle ringa just imorgon när vi åker bort över dagen? Säkert jätte stor med min gigantiska (o)tur.
Jaja. Jag skiter i vilket för jag vägrar att mitt liv ska stanna så. Jag har kännt mig så förbannat jävla fast. Det räcker med att jag sen måste vara inlåst på ett ruttet sjukhus i en hel jävla månad efter operationen. Borta från min familj, mina vänner och min omgivning. Och sen när jag kommer hem så lär det (ryktesvägen) ta ca 3 månader innan jag känner mig någorlunda som en människa igen. Ooooch så ska jag ju helst inte alls vistas bland mycket folk det första halvåret. Nä, fuck you, cancer-jävel. Den lär ta tillräckligt med frihet av mig, innan detta är klart.
Så mot mammas starka vilja, så åker vi imorgon då. Vi ska till Ikea och hämta den där förbannade hyllan till ungarnas rum före jag får psykbryt och kastar ut varenda leksak. Dom spenderar timmar med ett städa, och det ser fortfarande lika stökigt ut när allt står längs väggarna.
Idag när jag var där inne fick jag totalt släpp (för 15 miljonte gången) på alla saker, smällde fast dörren och satt mig direkt framför datorn och bokade båten. Enough is enough.
Och såklart går det ingen e.m tur så vi måste slösa bort heeela jäkla dagen på en enda ynka hylla. Dessutom måste vi springa genom ikea för att undvika "köp-behovet" man annars får, och som vi definitivt INTE har råd med. Så vad vi sen ska fördriva tiden med så vette fan. Nåja...
Sen blir det iaf ORDNING OCH REDA i barnens rum. Ett stress moment mindre.
Jag längtar till helgen. Faktiskt. Jag brukar inte göra det normalt. Men nu gör jag det. Lugnt och skönt vill jag ha det en stund. Med nästa vecka kommer det mest stress. Inte för mig men, för F.
Ja, man kan ju fundera vem som tänker på barnen. Men, det ordnar sig nog till slut. Synd att det ska behöva gå så jävla långt bara. Men detta funkar inte. Hålla på att hattas hit och dit. Vem gynnar det?! Det måste komma in rutin och struktur i tillvaron. För allas skull. Man kan inte leva sitt liv efter någon annans pipa.
Sen att jag åker bort i en månad, det kan inte hjälpas. Men livet fortsätter här hemma under tiden. Bara att gilla läget för alla parter. Jag har vant mig för länge sen.... :-)
Kommentarer!
