Alone again.

2010-05-30 / 19:25:03
Ja idag for mamma och min älskade hem igen. Kändes trist. Men men.

Slapp byta rum idag med. Ser ut att bli imorgon först. Great. En natt till i ensamhet. Guld värt.

Vägde mig idag också. Inte gjort på två dagar, sen jag började med kortisonbehandligen. +1,6 kg. På två jävla dagar. Amazing. Första gången det visar uppåt sen jag kom hit. Jag inbillade mig då inte alltså att jag börjar se lite mera... rund-kindad ut. Haha. Och så är det dessutom 3 dagar kvar ännu på behandligen. Och efter det ska jag fortsätta med hög dosering, men då med tabletter. Ska inte visa mig ute på ett år tror jag. Jaja, det är väl vad det är. Hellre två äppel till kinder än cancer iaf. Det är ju helt klart. Ska inte klaga.

Det är söndag och imorgon är det ny vecka. IGEN. Och har då spenderat i princip halv-tid här. Börjar smaka lite skit. Vill hem. Men, varje dag är en dag närmare hemresan. Och våra underbara barn. Och min älskade underbara sambo. Åh vad jag längtar. No place like home.

Sen börjar den tunga starten hemma. Men alla tusen sjukhus besök, blodprover varenda dag, osv osv osv osv. Jag blir trött bara av att tänka på det. Och hit ska jag komma en gång i månaden. Spännande bara värre. Men jag ska igen inte klaga. För jag är såååå jäääävla lycklig. Äntligen. Fyfan. Jag känner mig som den mest lyckligt lottade människan i hela världen. Tänk att jag fick den här levern. Tänk vad otroligt. Just jag.

Och bara jag får ett OK av patologen, att han inte hittat någon spridning utifrån levern, så är jag FRISK. Kan ni förstå min lycka? För ett halvår sen satt läkarna på ÅHS och skakade på huvudet och sa att jag skulle dö. Snart. Och nu kanske jag är helt frisk? Jag är så lycklig, så lycklig. 

Läkarna varnade för att det är mycket vanligt att falla i djupa deppressioner efter en transplantation. För mig har det gått åt heeeelt andra hållet. Minns inte när jag sist kände mig såhär fridfull. Det var en så otroligt tung börda att bara gå hemma och veta vad som växte innuti en, och hur jävla sjuk man var, och inte ett helvete kunde man göra åt sin egen situation. Vilken otrolig känsla av maktlöshet. Att inte alls kunna styra sitt liv. 

Nä. Alla mina hjärtan till er mina kära läsare. Nu ska jag lägga ner bloggandet för idag tror jag. Blir bara svammel här :-)  
Kommentarer!
Postat av: Allex

Det märks faktiskt på hur du skriver också. Du känns så harmonisk på något sätt. Kramar

Kommenterat - 2010-05-30 / 21:45:03
Postat av: Helena

Åh blir alldeles tårögd nu när jag läser.. Kunde inte låta bli att hinna med nåt inlägg! Känner igen det där med att få höra om att det är vanligt att bli deprimerad, jag känner som du! Jag lever tack vare den här transplantationen!!!!!

Kommenterat - 2010-05-30 / 22:21:54  | URL - http://familjenlever.blogg.se/
Postat av: MACKIE

Åh ja e oxå så himla glad och lättad att det värsta är över, väntandet. blä för de. och du får va hur rund du vill för du e så fin iallafall så de så! Ja blev så glad när du ringde idag, som ja längtat! :) vi hörs imorrn (idag) Puss

Kommenterat - 2010-05-30 / 23:34:55
Postat av: Heidi

Det är helt underbart att läsa såna här positiva inlägg :) Och det är ju fantastiskt att gå från ÅHS-läkarnas (idiot-)besked till det här. Visserligen är det en lång resa kvar men du är en bra bit på väg redan! Och det är ju jättebra att dom är noggranna på sjukhuset, även om det betyder att du måste stanna länge. Hellre stanna nu, än att åka tillbaka akut senare för att nåt inte funkar!

Fortsätter hålla tummarna härborta i Finströms-skogen, det kanske äntligen svänger för er nu så ni får njuta av varann och tillvaron istället för att strida med allt och alla! Kram

Kommenterat - 2010-05-31 / 11:55:07
Postat av: Tess

Håller med Mackie, du får va huuur rund som helst Bara du blir frisk!! Fortsätter hålla tummarna för dig!!

Många kramar

Kommenterat - 2010-05-31 / 14:28:10
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: