Tänk om...
Jag blir sååå jääävla trött på alla frågor. Jag vill skrika rakt ut... (och jaaa, jag vet att folk menar väl)
Tar jag inte upp det till samtal själv, så vill jag inte prata om det!
Jag vill kunna leva ett normalt jävla liv utan att påminnas varenda eviga jävla dag.
En sak är bloggen, jag väljer när jag vill logga in och läsa alla kommentarer (som jag uppskattar, tack!).
MEN alla samtal, alla mess... man kan fan inte ens handla ifred utan att någon jävel ska komma och "beklaga sig" över hur jävla tragiskt mitt liv är, hur jävla sjuk jag är och att det är sååå synd om mig. För att inte tala om allt jävla tjat om denna transplantation, jag blir ju mentalt sinnesrubbad snart.
Herregud ändå... Tack.
Jag tar åt mig eftersom jag frågade en massa igår.
Förlåt gumman<3
Därför att jag vet hur det känns så har jag tex aldrig frågat något av din svärmor då jag vet hur jobbigt frågor kan vara och då är inte hon du ^^ Jag följer istället din blogg, där du själv skriver det du vill att folk skall veta.^^
Fast alla kanske nu inte läser bloggen din heller :-) o de är väl nyfikna o menar väl men det är jobbigt att svara sjuttioelva gånger på samma sak. repeat repeat repeat typ.
Åh, vad jag förstår dig. Det är som att man själv försvinner, helt plötsligt är man bara sin sjukdom. Och ja, alla menar väl, men då man faktiskt stöter på någon som inte nämner ett ord om någon sjukdom så vill man nästan krama dem av glädje. Jo, man är sjuk. Men man har fortfarande samma intressen och känslor och tankar och behov som innan man blev sjuk. Och ibland verkar folk glömma bort det, det är som att människor omkring en går ner sig mer i sjukdomen än man själv gör.
Jadu Heidi, kunde inte sagt det bättre själv, du verkar förstå PRECIS hur jag känner mig.
