Jessie

Kan inte fatta vart denna vecka tagit vägen. Det var ju just söndag. Och nu är det fredag. Har jag sovit bort veckan eller bara gjort meningslösa saker som inte varit värda att lägga på minnet?

Har bra lyckats att förtränga min cancer iaf. Jag kan fortfarande säga det, men det låter mest som ett skämt när det kommer ur min mun. Jag kan inte prata om mig själv, det måste gälla någon annan. Jag får inte in det i huvudet.

Jag trodde det skulle kännas mera i kroppen om man hade cancer. Jag känner ingenting. Speciellt inte nu. Jag har inte ont någonstans i denna stund, och känner mig hyffsat pigg och på gott humör.

Jag fattar att jag är sjuk. Lever-sjuk. Det går in. Det känns ju. Eller jag känner hur stor den är. Jag kan ta på den. Man ska inte kunna känna sin lever, den ska ligga undangömd under revbenen. 

Men inte cancer. Det är så jävla svårt att fatta. Svårt att fatta att hälften av det jag känner över hela hö. sidan är tumörer. Inte levern i sig. Eller ja, insprängda tumörer i hela levern. Det låter så... jätte jätte sjukt. Inte som jag känner mig. Jag känner mig ju ganska frisk... faktiskt.

Nä, nu ska jag sluta svamla. Jag blir dum i huvudet av mina egna tankar. Ett underbart väder är det idag! Så fort Siri vaknat så ska vi göra något av det också. Ut alltså. Man blir ju knäpp av att sitta inne och stirra på dessa vägger. Kommer att få nog av det efter transplantationen. Då ska man måste leva i exil. Enstöring kommer jag att bli. Fyfan.

Men, den dagen, den sorgen. Nu ska jag fortsätta vänta på att Siri ska vakna. Hej hopp!