Utmattad.
Jag är livrädd för att operationen inte ska gå bra. För att jag ska dö eller vakna upp under narkosen, det har alltid skrämt mig. Sen är jag livrädd över att vakna upp och ligga i respirator. Bara namnet RESPIRATOR får det att vända sig i magen på mig. Jag blir ett "paket". Tänk om jag har ont? Hur ska jag förmedla det vidare? Och jag vet att jag kommer att ha extremt ont, men det kan jag inte heller förbreda mig på. Och när dom ringer, när det piper i den där grejen och det är dags att åka. Då ska jag, kanske mitt i natten utan förvarning, bara lämna mina nära och kära, mina små stackars barn, för att nästa gång träffa dom som ett paket.
Det är så mycket tankar hela tiden. Ibland undrar man om man skulle skita i allt. Jag mår ju rätt bra. Jag har ju gått igenom både det ena och det andra med denna lever. Blodförgiftningar och graviditeter. Allt har gått bra. Jag lever ett normalt liv.
Det kommer jag inte att kunna göra efter transplantationen, dels ska jag äta EX antal piller per dag för att förhindra kroppen att stöta bort min nya lever. De ska jag ta resten av mitt liv. Det sänker också mitt immunförsvar vilket betyder att om du är minsta lilla förkyld så är du inte välkommen hos oss. Samma sak med barnen, blir dom sjuka, så får dom vara med mormor/farmor. Det betyder att inte åka trånga bussar och gå på bio i flunsa-tider och att vara extremt noga med ALLT, sprita händer, jämt och alltid. Jag ser mitt gamla jobb försvinna längre bort och jag försöker inse att det finns en risk att jag aldrig får jobba där igen.
Men i slutändan så tvingar jag mig själv att fatta, att utan en transplantation så är min chans att bli gammal noll. Nada. Visst, jag lever ett bra tag till. Jag har "bra" immunförsvar, kan gå på bio när jag vill, behöver inte ha ont eller peta tusen olika piller per dag. Men jag får inte se mina barn gifta sig eller skaffa familj.
Jag blir förbannad på alla "friska" ibland. Allt jävla klagande på små saker. Men oj, man har gått upp 1 kilo och är såååå tjock, eller har slut på cigg och bara oooorkar inte fara och köpa mera, eller så har en nagel gått av sammtidigt som man är lite snorig och det känns som att världen går under. Fuck you säger jag bara. Ska vi byta?! Var jävligt tacksam för vad ni har! På samma sätt som jag innerligt försöker vara tacksam över att jag får denna chansen nu, att ha en möjlighet att överleva. Många får andra besked, så som jag fick för 1 månad sen, att det inte finns något att göra.
Blä. Jag är sur och gring idag. Som de flesta andra dagar.
För det första så är det ju alldeles fantastiskt; du önskade förut i bloggen att du skulle få nåt att kämpa för och det verkar som att den önskan blev uppfylld! Visserligen med en massa kämpande och svårigheter framför dig, men du har fått en chans till!
För det andra så vet jag precis vad du menar då du ser alla mediciner och sånt framför dig. Jag är visserligen inte döende (fast just nu både ser jag ut och känner mig som det, heh..), men jag kom hem från Åbo med en bunt nya mediciner, inget ork i kroppen, och förstörda framtidsplaner. Och då jag fick veta att jag skulle leva resten av livet med en påse på magen kändes det som en katastrof, men nu är det ingen större deal. Surt som satan, men det är ju bara att bita ihop och ta tag i det. Och, kanske viktigast av allt, låta sig själv bryta ihop ibland.
Det jag försöker säga är att man ofta i efterhand inser att "hey, det var ju inte så farligt som jag trodde det skulle vara". Kämpa på och MASSA styrka till er!
Jag är så glad för din/er skull och att du faktiskt kommer bli bra, rots en MASSA kämpande, mediciner och annat jobbigt men tänk så mycket det är värt ändå. Dina fina barn får ha kvar sin fina mamma=) Kan förstå det känns jobbigt då folk klagar på småsaker, fast deras bekymmer gämför ju inte dom med dig förstås och dom ser ju på livet ur sin synvinkel men kan tänka mig att det stör ngt fruktansvärt och man borde inte klaga över småsaker och som du skriver vara nöjd över det man har istället. Många kramar!
