Jessie

Ja lika fan kommer han varje kväll. Mr Ångest. Som ett slag i magen eller en blixt från klar himmel.

Jag försöker röjja honom med Diapam. Märkligt nog så känns det inte som att dom hjälper mera. Antingen blir dom förträngda av min hjärna eller så har Mr Ångest vuxit till sig för mycket.

Skit samma egentligen. Jag tror inte att någonting kommer att hjälpa före den 13:nde. Vilken jävla dag. Fast iofs så är det fel. Vi ska till Uppsala den 13:nde, men jag har först tid till läkaren på onkologen dagen efter. Så det är den 14:nde jag borde fasa.

Det är 12 dagar kvar. Jääävligt många och långa dagar kommer det att bli. Kvällar med ångest och vakna nätter med tankar och tårar. Jag är fullständigt livrädd för vad han kommer att säga.

Är biopsin dom tog här fel? Att den dom tog i Uppsala visade massa cancer-celler iaf? Eller att jag ska ha någon annan sjukdom man dör av, som man inte kan göra något åt?

Varför kunde det inte varit min njure? Eller något annat? Något jag skulle kunna leva utan. Man måste ha sin lever. För man har bara en. Fan.

Ja som sagt, jag lever på hoppet. Och mitt hopp ikväll är att min Diapam faktiskt SKA hjälpa idag. Annars blir det många vakna timmar inatt. Igen.