Jessie

Då är man hemma igen. Så skönt! Resan gick bra. Helsingfors var regnigt och båtresan hem var obehaglig (gungade som f*n). Annars var det inget att klaga på.

Gick i Helsingfors hela dagen. Tittade runt i butiker och bara gick runt runt runt. Kom till sjukhuset kl. 19.00 som avtalat. Hade då ett blodtryck på 145/94. Haha. Hann bli nervös och tänka "faaan, inte mera piller" ungefär sjuttioelvatusen gånger. Men det löste sig. Det låg senare på 120/74, så det var ju godkänt.

Ja, sen blev det bara att ligga i sängen och slöa hela kvällen. Det låg en annan kvinna i samma rum, hon såg allmänt sliten ut och jämrade sig och verkade ha alldeles för ont. Led med henne, känns som det inte var alldeles för länge sen man själv låg där och kved och "blåste ut" när man försökte stiga upp ur sängen så smärtfritt som möjligt. Usch.

Nåja, sov hyffsat gott, blev väckt 06:00 för morgonkontrollerna. Blodtryck, feber osv osv osv. Vid 07:00 kom labben och tog 10 rör blod av mig. 08:00 kom frukosten. Flashbacks... samma torra brödskiva. Samma äckliga jogurth och ett glas äppeljuice. Urk. Blev genast kastad tillbaka i tiden 3 månader och var jävligt tacksam över att få åka hem samma dag igen.

10:30 glider läkar-teamet in. Det saknas några stycken enligt mig, och först i ledet kommer en kvinna som gör mig nervös (och alltid har gjort, sen första gången jag träffade henne). Hon frågar om jag inte har mamma med mig. Eh, nej, svarar jag och blir ännu mera nervös. Har ju tidigare bådat så gott när dom frågat om mamma är med. Eller så inte. Nåja, hon fortsätter nervöst prata med darr på rösten "men ja, alla dina prover ser ju verkligen bra ut".

Andas.

Great. Ännu en läkare stapplar in och tar över pratandet (tack och lov!). Nå, allt såg som sagt bra ut. Alla levervärden är helt normala och allt ser jätte fint ut.

Fick senare prata ensam med "min" läkare, alltså han som utförde transplantationen och var huvudansvarig. Jag fick då spy galla och beklaga mig över alla fel som dykt upp, och över alla biverkningar jag har. Och har även fått en förklaring på i princip alla. Vilka biverkningar som är av kortisonet och vilka som är av de immunsuppressiva. De som är av immunsuppressiva är främst skakningarna i händerna, huvudvärken och illamåendet. Antagligen för att jag äter för mycket. Resten är av kortisonet.

Han sa även att jag förmodligen äter alldeles för mycket mediciner, men att dom måste rensa långsamt. Och biverkningarna kommer att försvinna i takt med att medicinerna minskar, det bara tar tid och tålamod.

Att vikten går upp utan orsak var tydligen inget konstigt. Äter man höga doser under långa perioder så gör kortisonet att ALLT man äter ovandlas till fett. Spelar ingen roll om man lever på sallad. ALLT = FETT. Jippie. Han tyckte inte jag skulle fokusera på vågen, för när dosen minskar kommer vikten att gå tillbaka. Påstod han. Den som lever får se. Tills dess ska jag väl fortsätta tjocka på mig såhär lagom till vintern, och våga vägra vågen. Men inte få nervösa sammanbrott om det visar på +100g. Nu vet jag att det inte är "mitt fel" iaf. Och det känns skönt att veta exakt varför. Man har ju kännt sådan frustration tidigare.

Att samla vätska hit och dit var inget konstigt heller. Är också kortisonets fel. En fin lustig liten rackare det där. Kortisonet.

Ja, jag fick iaf svar på alla mina frågor. Känns sååå himla skönt! Och till sist. 

 
JAG BLIR AV MED PILLER!

Först mina Valcyte. Det betyder 2 tabletter mindre, varje kväll. Det betyder även att dom måste hålla extra koll på att jag INTE får det där CMV-viruset.

Sen kunde jag sluta mina järntabletter tyckte dom. HB var normalt och det borde hållas. Så, 1 tablett mindre på kvällen.

Sen minskar dom alltid på Cellcept vid 3 månaders kontrollen. Så, det betyder alltså: 1 tablett mindre på dagen, och 1 tablett mindre på kvällen. Kvar blir 1 tabl. 500 mg på morgonen och kvällen.

Och det bästa: Dom har tagit bort ytterligare 1 kortisontablett! Så från idag, äter jag "bara" 8 mg. Alltså 2 tabletter, på morgonen. Det har nu minskat med hälften sen jag kom hem! Underbart! Deras mål är också tydligen att alltid försöka avsluta allt kortison inom ett år efter transplantationen, om möjligt. Det känns så himla bra! Speciellt efter man läst om "cushings syndrom" och andra jävligt otrevliga grejer som man kan få av långvarig kortisonbehandling. 

Sandimmun vågade dom inte röra, eftersom den, tillsammans med Cellcept och kortisonet är de som tillsammans hindrar en avstötning. Och nu har dom minskat på 2 av de 3, så dom lämnade den orörd. Kanske lika bra. 


Blodprover som vanligt i fortsättningen också, varannan vecka alltså. Och nästa kontroll i H:fors om 3 månader. Min läkare här hemma borde också kommit tillbaka från semestern denna vecka så, får väl se när han ringer. Ja, det var det.