Tips.
2010-04-17 / 12:59:28
Som många andra, som bloggar om sitt liv med cancer och allt vad det medför, så vill jag också tipsa om ett program som kommer imorgon (söndag) på SVT2 kl. 18:30 (svensk tid).
http://svtplay.se/v/1964415/teaser_av_pgm_4_dodskamp_pa_natet
Annars har jag inte så mycket att berätta. Igår hann vi med årets första uteserverings-kaffe med Mackie. Vi orkade även ta oss i kragen och lassa sommardäcken i bilen och for iväg med dom till Rollic som vi blev tillsagda förra gången vi var dit. Det visade sig dock att vi behövde bilen också, så det sket sig ju för den är på Vårdö. Så vi får fara tillbaka igen nästa vecka.
Jag har ont i nacken, ont i halsen, ena örat och så svider det i magen. Sånt här ger mig ångest. Jag som vet att jag sitter med cancer redan, det är ju ett faktum. Det är ganska lätt att fantasin skenar iväg sen. I skrivande stund är jag övertygad om att jag har både en hjärntumör, cancer i magen och att stickandet i ena armhålan är någon form av cancer i lymfkörtlarna alt. bröstcancer. Sinnessjukt? Kanske. Men man blir inte klokare av att sitta med cancer, det kan jag lova er. Tankarna är ofta jävligt mörka och man ser negativt i allt. Inbillning oftast, det inser jag ju när jag har "bra stunder". Tyvärr brukar det inte hålla i sig så länge.
Det är dock en konst att alltid lyckas säga bra när folk frågar hur man mår. Gör man det för sig själv eller för den som frågar? Både och, kanske.
Den som frågar vill ju, helt ärligt, inte ha ett annat svar. Får man ett brutalt långt och ärligt svar så kanske det blir lite halvt jobbigt för personen som frågat. Och för den som svarar såklart, som måste vara bredd på att kanske få tusen motfrågor. (Jag, som många andra, anser nog att man ältar tillräckligt om sin sjukdom i situationer som man måste, ex. FPA och andra instanser. Då vill man slippa att gnata ännu mera med "vanligt folk")
Sen säger folk åt en att man ska säga sanningen. Hur man mår. På riktigt. Right. Det blir en vana att säga "bra". Även till läkarna. Det måste jag däremot jobba för att sluta med. Mår jag skit, så måste ju dom få veta, för att kunna hjälpa mig. Men jag vill inte genomgå tusen undersökningar, tusen prover och tusen dagars väntan på att få svar på "varför" jag inte mår bra. Om jag har en hjärntumör, vill jag verkligen veta det? Jag tror inte det faktiskt.
Därför är det bara lättast så..
Jag mår bra. Jag står fast vid det ett tag till.
http://svtplay.se/v/1964415/teaser_av_pgm_4_dodskamp_pa_natet
Annars har jag inte så mycket att berätta. Igår hann vi med årets första uteserverings-kaffe med Mackie. Vi orkade även ta oss i kragen och lassa sommardäcken i bilen och for iväg med dom till Rollic som vi blev tillsagda förra gången vi var dit. Det visade sig dock att vi behövde bilen också, så det sket sig ju för den är på Vårdö. Så vi får fara tillbaka igen nästa vecka.
Jag har ont i nacken, ont i halsen, ena örat och så svider det i magen. Sånt här ger mig ångest. Jag som vet att jag sitter med cancer redan, det är ju ett faktum. Det är ganska lätt att fantasin skenar iväg sen. I skrivande stund är jag övertygad om att jag har både en hjärntumör, cancer i magen och att stickandet i ena armhålan är någon form av cancer i lymfkörtlarna alt. bröstcancer. Sinnessjukt? Kanske. Men man blir inte klokare av att sitta med cancer, det kan jag lova er. Tankarna är ofta jävligt mörka och man ser negativt i allt. Inbillning oftast, det inser jag ju när jag har "bra stunder". Tyvärr brukar det inte hålla i sig så länge.
Det är dock en konst att alltid lyckas säga bra när folk frågar hur man mår. Gör man det för sig själv eller för den som frågar? Både och, kanske.
Den som frågar vill ju, helt ärligt, inte ha ett annat svar. Får man ett brutalt långt och ärligt svar så kanske det blir lite halvt jobbigt för personen som frågat. Och för den som svarar såklart, som måste vara bredd på att kanske få tusen motfrågor. (Jag, som många andra, anser nog att man ältar tillräckligt om sin sjukdom i situationer som man måste, ex. FPA och andra instanser. Då vill man slippa att gnata ännu mera med "vanligt folk")
Sen säger folk åt en att man ska säga sanningen. Hur man mår. På riktigt. Right. Det blir en vana att säga "bra". Även till läkarna. Det måste jag däremot jobba för att sluta med. Mår jag skit, så måste ju dom få veta, för att kunna hjälpa mig. Men jag vill inte genomgå tusen undersökningar, tusen prover och tusen dagars väntan på att få svar på "varför" jag inte mår bra. Om jag har en hjärntumör, vill jag verkligen veta det? Jag tror inte det faktiskt.
Därför är det bara lättast så..
Jag mår bra. Jag står fast vid det ett tag till.
Kommentarer!
