Hjärnspöken.
Ni har en jävla tur att ni inte sitter här och läser världens depp-inlägg nu. Inatt så hade jag så förbannat svårt att sova, och tankarna flög som vanligt iväg. Mest på allt man varit med om, som tex den där "mardrömsdagen" i december. Vet inte hur många gånger jag upprepade den i mitt huvud. Precis när jag var på väg upp ur sängen till datorn och skriva av mig, så somnade jag. Ganska ironiskt, med tanke på hur många timmar jag försökt sova.
Och idag känns det bättre. Som vanligt. Det är alltid sådär. Och nu nojjar jag för att jag ska till H:fors. Och jag vet inte varför. För dom ska ju inte göra något. Ta dom vanliga blodproverna, HB, levervärden osv. Inget konstigt med det. Och så ska dom dra ut visdomständerna. Det oroar jag mig inte heller för. Så inte vet jag. Hela stället gör mig bara depprimerad. Usch. Jag vill inte alls dit.
Blä. Idag är jag på dag 40. Jag lär då med högsta sannolikhet gå över genomsnittsväntan på 44 dagar. Det är så overkligt hela grejen. Jag mår bra nu. Jag vill bara stoppa allt. Jag vill inte se framåt. Jag vill inte ha ett liv där jag måste komma ihåg 100 olika piller per dag för att överleva.
Och framför allt så kommer jag aldrig att bli mig själv. Jag kommer aldrig att kunna se mig själv som frisk mera. Jag kommer alltid att nojja. Minsta lilla och jag kommer att stå och rycka i dörrarna på sjukhuset och begära den ena sjuka undersökningen efter den andra.
Tänk hur blåögd man var före detta. Man tänkte verkligen det händer inte mig. Och hur många sa inte "neeeej, du har inget allvarligt", "sluta fåna dig" osv osv osv. Jag kommer aldrig att tänka så igen, att det inte händer mig.
Jag kommer bara att tänka att det faktiskt kommer att hända mig. Allt kommer att hända mig. Helt säkert. Hypokondriker.
Blev att fundera lite då du skrev att du har den dagen på repeat i huvvet och upprepar det hemska. Inte för att att jag vart i närheten av ditt trauma men misshandeln jag var med om snurrade på som en film om och om igen. Tror att hjärnan ska göra så vid ett trauma helt enkelt...Du kommer inte bli samma människa efter den här resan utan starkare (fast det inte borde gå att bli starkare ), få ett annat perspektiv på livet än förut och du....det finns bara EN äkta hypokondriker och det är jag =) Älskar dig vännen. Kramar!
Haha då blir vi nog två. Vi kan sitta och nojja tillsammans om alla våra fel :-P
Annars har du nog kanske rätt. Men man önskar att man kunde stänga av hjärnan ibland. Vad är ideen att älta det i hjärnan, när man inte kommer någonstans? Bara samma visa.
Älskar dig med vännen. Kram.
Nåja tillsammans låter "mysigt" ha ha, ja hjärnan har sitt eget lilla liv, den släpper taget när den är redo=) Kramar
Nojja mena jag juh , ha ha ha...
