Mycket snack men ingen verkstad..
Ingen cancer i varken tarmar eller magsäck. Jag blev varken glad eller ledsen över det. Vem fan bryr sig liksom? Kört är loppet oavsett så. Nu känns det bara mera bittert, alla mina inre organ verkar se så jääävla fina ut, så skulle det inte varit för den där jääävla cancern i den där jääävla levern så skulle jag säkert levt till 100. Minst. 124 kanske.
Imorgon ska jag tydligen på lungröntgen också. Före jag ska till onkologen. Ifall det gömmer sig någon cancer där. På julafton kanske dom vill titta mellan mina tår också. Att dom inte missar något. Jag känner mig... förlöjligad. Räcker det inte med att man VET att jag inte överlever det här. Är det inte skit samma om jag har cancer överallt sen....?
Känns som att min lever blev uppretad av biopsin förra veckan. Den känns uppsvälld och aningen öm. Ser ut som att den skulle vuxit gånger 10 på en vecka.
Igår var Danni här. Det var skönt. Jag älskar Danni. Vi har så mycket minnen att man inte kan låta bli att le och skratta när man pratar om alla sjuka saker vi gjort. Jag tror att hon är mest ledsen av alla mina vänner. Hon gråter mest. Det betyder ju visserligen inte att man nödvändigtvis måste gråta för att vara ledsen, blablabla, man ska visa sig stark, blablabla... Jag blir så arg på sånt där. Jag måste få bryta ihop. Varför skulle inte dom som älskar mig också få göra det? Om någon av mina vänner skulle dö så skulle jag inte kunna sluta lipa. Och jag skulle lipa. Och lipa. Och lipa lite till.
Och ett stort tack till Patricia, som vi fick den bästa julklappen av. Massor av blöjor, tvättlappar och mat. Det sista man vill göra nu är att stå och köa i butiken. Känns som den bästa presenten vi kunde få. Tack gumman. Nu ska jag avrunda här och gosa upp mig brevid min karl i soffan... Han är så fin. Det suger rövpung att lämna honom. Det är allt jag kan säga, för annars börjar jag grina igen. Och sen kan jag inte sluta. Och det tänker jag fan inte göra... inte ännu.
älskade älskade vännen min...jag trodde jag inte skulle gråta idag, men det räckte att läsa dina rader så var det kört igen. Vi har gått igenom så jävla mycket! ingen kan fatta alt...och just därför så har jag så svårt att förstå och acceptera allt.
Du är ju min Jessie! INGEN kan ta ifrån mig det inte ens den där satans cancern!
<3
Det är så jävla overkligt.. Precis som du skriver, "är det verkligen mej det handlar om?". Sånt ska drabba ANDRA. Människor man inte känner.
Och jag känner ju faktiskt inte dej egentligen, inte sådär på riktigt om man kan kalla det så. Men ändå känner jag, att det har drabbat någon jag känner, för att man följt dina tankar det senaste året, när du var gravid samtidigt som mej, när du skrivit om Siri.. Och inget blir ju bättre av att älta hur jävla overkligt allt är, ändå kan man inte låta bli...
Nej, inget man säger kan hjälpa dej på npgot sätt, jag förstår det.. Men Jag känner så fruktansvärt mkt när jag läser det du skriver.. Försök, även om det är skitjobbigt, att ha fina stunder med barnen, med din familj, tiden som är kvar... Tänker på dej alla dagar..
Älskar dig gumman!
Tänker på dig, o din familj.
Du får bryta ihop hur mycket du vill gumman, det skulle jag med göra och känns som man gör det själv mer eller mindre, fast man själv inte är drabbad av denna fruktansvärda sjukdom. Stark tycker jag du är i vilket fall som hellst. En styrka är att kunna vara svag också, vi höres imorgon. Kramar i massor!
Blir så ledsen över att jag inte kan va hos dej nu... pga mitt j.la jobb...har sån ångest. men imorrn e de ÖVER... sku vilja ringa varje kväll men mina pengar på luren e ju slut som vanligt. men men vi tar igen detta hoppas jag. Älskar dej. puss
På tal om tårar, det går inte att vara stark nu just, så fort jag går in på din blogg, facebook och så vidare så kommer tårarna, kan inte förstå att detta är sant, vill inte att det ska vara sant! Svårt att "lämna" bort alla tårar helt enkelt.. Tänker på dig varje dag från att jag stiger upp till nästa morgon jag vaknar.
Du får oxå gråta så mycket du vill och du är en kämpe gumman! älskar dig, Puss<3
